Dussmann, Berlins största bokhandel, fyller fem våningar och har öppet till midnatt sex dagar i veckan. Jag går en vända före stängningsdags och frågar personalen om det konstigaste de har upplevt.

Dussmann, Berlins och Tysklands största bokhandel, har öppet från tio på förmiddagen till tolv på natten alla dagar utom söndag. Av den enda anledningen går jag dit. Jag vill se vad de gör på bokhandeln vid midnatt.

Dussmann hade ursprungligen ingenting med böcker att göra; företaget är en multinationell koncern som ägnar sig åt allt från äldrevård till kontorshotell. 1997 byggde de ett nytt huvudkontor i det återförenade Berlin. De understa våningarna tänkte de hyra ut till någon sorts butik. När ingen lämplig hyresgäst dök upp, trots paradläge på affärsgatan Friedrichstrasse, bestämde de sig för att driva en egen bokhandel – fem våningar stor. Eller ett kulturvaruhus, som de föredrar att kalla det, eftersom de också säljer skivor och film. Att det blev böcker beror nog på att grundaren, Peter Dussmann, är son till en bokhandlare. Förresten är det inte uteslutet att de även skulle vilja ha öppet på söndagarna, men det får de inte. På söndag är de flesta tyska affärer låsta. En svensk som gör sitt första besök i ”ett Sverige för vuxna”, och som har blivit uppfostrad att tro att förmyndaraktiga regler bara är något som finns på hemmaplan, kommer att få en överraskning om han knallar ner till Kaiser’s eller Aldi för att handla mat på en söndag. Ordet ”Ladenschlussgesetz” stämplas för evigt fast i hjärncellerna.

Jag glider in genom glasdörrarna strax efter 22.00. Inga uniformerade väktare syns till någonstans. Det är värt att nämna, tycker jag, eftersom jag har sett väktare garantera lugnet på svenska bibliotek med mycket mer begränsade öppettider. Två timmar före midnatt är det fortfarande en hel del folk härinne. Tillräckligt få för att det ska kännas avslappnat, men inte så få att man känner sig som en ensam galning; just som man vill att en bokhandel ska vara. Det svaga suset från rulltrapporna och ventilationen gör det klart för mig på en gång: alla föreställningar om att spela rasande reporter à la Egon Erwin Kisch kan jag glömma direkt. Det kommer att bli en stillsam natt. Fast den där herrn i lite för elegant grå kostym är nog civilspanare. Han rör sig inte som en kund. Det vill säga lika suspekt som jag, som inte heller är någon riktig kund.

Årets Büchnerpristagare Rainald Goetz ligger uppstaplad framför kassorna och gör sitt bästa för att fresta mig med romanen Irre. Att en etablerad rebell får ett litteraturpris döpt efter en ung rebell är helt i sin ordning (Goetz är 61; Büchner dog som tjugotreåring). Goetz gjorde skandalsuccé 1983. Han var en av kandidaterna till Ingeborg Bachmann-priset, som avgörs genom att författarna läser högt inför en jury. Goetz skar sig i pannan med ett rakblad och avslutade läsningen med rejält nedblodad skjorta. Toppa det den som kan – fast något Bachmann-pris blev det inte.

Goetz har sällskap av Knausgård, vars romaner inte får heta Min kamp i tysk översättning, utan harmlösa saker som Älska och Drömma. Fast granne med Knausgård ligger en bok med fyrkantig mustasch och svart snedlugg på omslaget. Det är Er ist wieder da (”Han är tillbaka”), Timur Vermes mediekritiska storsäljare om en Hitler som vaknar upp idag och snart gör sig omtyckt på nytt.

Och jo, tyskarna gillar fortfarande sina skandinaver. Astrid Lindgrens krigsdagböcker står i bestsellerhyllan tillsammans med Henning Mankell och Peter Høeg. Inte långt därifrån hittar jag nya böcker av Nesser, Guillou, Aris Fioretos … När ska vi få dem att tröttna på oss? Kommer de inte själva att tycka att den litterära bytesbalansen är en aning skev snart? För varje lastpall med Schwedenkrimis får vi saker på en helt annan nivå i utbyte: Herta Müller, Judith Schalansky, Christian Kracht …

Peter Dussmann verkar sannerligen inte prioritera största möjliga kundgenomströmning. Det finns fåtöljer att läsa i. Det finns en vattenautomat om man skulle bli törstig. Det finns en gratis kundtoalett om man skulle vilja bli av med vattnet några timmar senare. Och folk läser verkligen. De bläddrar inte, de läser. Jag tittar närmare på dem.

”När du möter tyskar kommer du förmodligen att tycka att de är mycket lika oss”, varnar en återutgiven brittisk soldathandbok från 1944. Jag bläddrar en stund i boken, som jag hittat i den enorma andravärldskrigshyllan, men den får mig inte att inse att det skulle vara något konstigt med människorna härinne. Det är fullständigt normalt att en medelålders kvinna känner behov av en bok om politisk historia halv tolv en onsdagskväll.

Prylar och krams hittar man inte mycket av på Dussmann. Däremot ett glasskåp med elektroniska ficköversättare, en teknologisk djurart som jag trodde hade dött ut för länge sedan. Vem efterfrågar dem när det finns smartphones? Sorgligast är det högst upp, för där ligger databöckerna. Från min egen tid i bokhandel vet jag att tjocka och svindyra handböcker om Windows och Excel har lika dålig hållbarhet som färsk fisk. Snart kommer det nya versioner av programmen och det pedagogiska arbete som författarna har lagt ner är inte värt ett dugg. Gamla databöcker kan man inte ens rea bort.

– Händer det att folk försöker sova här, frågar jag tjejen i kassan.

– O ja, hela tiden! De tar av sig skorna, packar upp mat. Vi vill att kunderna ska känna sig hemma här, men inte så hemma.

När jag var på Foyles för några år sedan, den lätt excentriska jättebokhandeln vid Charing Cross Road i London, verkade alla informationsdiskar bemannas av sovande bakfulla studenter. Om man petade lite på dem vaknade de och kunde svara på allt. På Dussmann behöver man inte peta på någon. Alla anställda är pigga och vakna. Samtalen är beundransvärt fria från irritation: kundfrågor får ta hur lång tid som helst.

– Vad är det konstigaste du varit med om under natten, frågar jag en man i en infodisk några trappor upp.

– Det är massor, skrik och uppträdanden, men jag glömmer det mesta rätt fort. Konstiga typer kan komma in när som helst, men på natten märks de mest. Michael Jackson var här en gång, på tal om det. Han gick omkring i mask, omringad av poliser från Bundesgrenzschutz. Sextioåriga tanter grät när de såg en skymt av honom.

– Kollade han in barnböckerna?

– Nja, det vet jag inte, men han köpte en massa CD och DVD. Det var förresten samma dag som han höll ut sin baby genom hotellfönstret här i Berlin.

Tjugo i tolv sitter det fortfarande ett par personer och gratisläser på avdelningen för filosofi och psykologi. Hur normal är man om man har behov av att gratisläsa filosofi mitt i natten? Fullt normal, så vitt jag kan se. Det mest dramatiska som händer är att nattens sista betalande kund kommer på att hon ska ha något mer och springer tillbaka uppför trapporna. Kassören suckar, och en gonggong ljuder i högtalarna. ”Det är nu midnatt och affären stänger”, meddelar en röst på tyska och engelska. ”Vi önskar er alla en fortsatt god natt.” De kunde nästan lika gärna ha önskat god morgon.

Tidigare publicerad i tidskriften Respons.