När någon är vårdslös med små ting tappar jag lätt förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. Jordan Peterson har flera goda insikter, men han resonerar förvånansvärt slarvigt – lite darwinism när det passar, lite yin & yang om det passar bättre, lite Bibel när det passar, och hittar han inget bra exempel i Bibeln går det lika bra med Disney. Petersons hobbydarwinism är dessutom helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rent av till moral och rättvisemedvetande.

Publicerad i Respons september 2018.

Jordan Peterson

12 livsregler. Ett motgift mot kaos

Översättare: Helena Sjöstrand Svenn, Anna Olsson, Ulrika Junker Miranda

Mondial

Vi tar den korta versionen först. Jag tänker ”han ska väl inte …” Men det är precis vad han ska. Trots hans akademiska meriter – Jordan Peterson är professor i psykologi vid University of Toronto – märks det snart att han bit för bit syr ihop sina väl valda fragment ur kulturhistorien till samma åsiktsmönster som amerikanska autodidakter verkar vara dömda att återskapa i evighet. Män ska vara män, Bibeln är en källa till uråldrig visdom (men vid behov går det lika bra med Disney) och politik är falskhet.

Lyckligtvis är detta inte allt som kan sägas om ”12 livsregler”. Det bästa har jag sparat jag till sist. Nu den lite längre versionen.

Nyligen läste jag en bok där originalets ”virtuous people” hade översatts med ”virtuosa människor”. Det var ett talande missförstånd: det går inte att prata om dygder i filosofisk eller moralisk mening på modern svenska. Här finns en blind fläck i samtidens överenskomna språk och tänkande. Liksom när det gäller de besvärliga varelser som kallas män. Det finns inga positiva manliga egenskaper längre. Låt oss erkänna det: alla manliga egenskaper är i princip nazistiska, det är det outtalade, underliggande budskapet i vårt samhälle. Om Peterson tar tag i den sortens ömtåliga ämnen skulle ”12 livsregler” kunna bli spännande läsning.

Jag öppnar boken och det första jag möter är en hummer. Hummern finns där för att lära mig hur en riktig man ska vara: visste ni att i naturen slåss hanar med varandra? Och det är alltid rätt hummer som vinner varje gång, nämligen den starkaste. Allt som Peterson vet om biologi verkar han ha lärt sig av amerikanska ungdomsfilmer av den sort där den manligaste killen får ligga med den kvinnligaste tjejen i klassen.

Det är alltid läge att bli misstänksam när någon lite för lättvindigt försöker förvandla sin föreställning om könsroller till natur och biologi. För att bli extra tydlig: pojkar gråter, det är biologi. En mor eller ett helt samhälle som säger ”pojkar gråter inte” – det är inte biologi, utan ideologi. Om det verkligen var biologi skulle pojkar inte kunna gråta, lika lite som de kan föda barn.

Dominans är naturligt och därför är det rätt, skriver Peterson: ”dominanshierarkin, hur social eller kulturell den än må verka, har funnits i en halv miljard år.” Tja, varför inte vara generös och säga tre miljarder år – lika länge som det har funnits liv på planeten? Jämför man Petersons biologiska tvärsäkerheter med en professionell biolog som Richard Dawkins märker man skillnaden. Inte ens i ”Den själviska genen” gör Dawkins en lika billig koppling mellan vad som är framgångsrikt i naturen och en underförstådd sensmoral om hur människans samhälle bör se ut.

Petersons hobbydarwinism är helt ur synk med den diskussion som pågår inom den vetenskapliga världen. Sedan ett par årtionden är raka motsatsen på modet bland biologer och genetiker: tanken att evolutionen också kan ge upphov till altruism och samarbete, kanske rent av till moral och rättvisemedvetande. Det mest kända exemplet i genren är väl Frans de Waals Bonobon och tio guds bud (2013).

Om Peterson var genuint intresserad av det komplicerade sambandet mellan biologi och beteende borde han inte kunna skriva som om han var omedveten om detta, men biologin är bara användbar för honom som metafor. Han känner redan hur det är, eller bör vara, och biologin hjälper honom att klä dessa känslor i ord. Det är det enda han behöver den till. På samma sätt handskas han med allt han får tag i, från religion till litteraturhistoria.

Petersons vårdslöshet stör mig. När någon är vårdslös med små ting tappar jag förtroendet för hans resonemang om de stora livsfrågorna. ”’Efter Auschwitz’, sade Theodor Adorno, som studerade autoritarianism, ’bör det inte finnas någon poesi.’ Han hade fel.” Det hade han, men det har du också, Peterson. Citerar du Adorno bör du kolla upp vad han faktiskt skrev: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt.”

Bibeln innehåller ”de äldsta åsikter som mänskligheten gett uttryck för”, får vi veta. Den sumeriska litteraturen är drygt två tusen år äldre än Moseböckerna, som Peterson talar om i det här sammanhanget, men det är tydligen inte så noga. ”Carl Jung vidareutvecklade Nietzsches argument flera hundra år senare”, står det på ett annat ställe.

Ena ögonblicket ska det vara fotnoter till vetenskapliga tidskrifter. Nästa ögonblick nöjer sig Peterson med sina egna slarvigaste gissningar om människans natur. ”Det verkade inbyggt, tyckte jag”, skriver han på tal om att hans son blev medveten om sin nakenhet före tre års ålder. Ja, det kan ju inte bero på att pojken har sett alla andra människor gå omkring påklädda. Den sortens inkonsekvenser går genom hela boken, trots att Peterson skriver ”din räddning är din vilja att lära dig av det som du inte vet” och hyllar ”det fortlöpande sökande efter kunskap som är den högsta formen av visdom.”

”En idé blir ännu mer trovärdig”, skriver Peterson, ”när den framträder som en konsekvens av undersökningar på olika områden.” Det vill säga när man fritt blandar yin och yang, Darwin, Freud, indisk mytologi och Disneys ”Pinocchio” som det passar. Och om det inte finns något som passar duger det med en killgissning. På detta sätt är argumentationen i ”12 livsregler” uppbyggd.

Var konkret, råder Peterson. Vill man ta tag i sina problem krävs det att man ”identifierar saker och ting med omsorgsfull uppmärksamhet och ett noggrant språk”. Ett bra råd, som han själv följer så ofta han vill. När han inte vill följa det producerar han en sorts metaforisk smoothie: ”en ignorerad verklighet förvandlar sig till (återgår till) Kaosets stora Gudinna, det Okändas reptilliknande Monster, det stora rovdjur som mänskligheten har kämpat mot sedan tidernas begynnelse.”

Ordning och kaos är det viktigaste motsatsparet i ”12 livsregler”. Kaos är kvinnligt och ordning är manligt: ”ordning är Gud Fader”. Samma sak gäller medvetandet: det är ”symboliskt manligt och har så varit sedan tidernas begynnelse”.

Vad betyder det att ”kulturen är symboliskt, arketypiskt, mytiskt manlig” när Peterson själv genast tillägger ”kulturen är absolut människans skapelse och inte mannens”? Hur stor nytta har vi då av arketyperna ”manligt” och ”kvinnligt”? På vilket sätt blir vi klokare av dem? Gör de något annat än att förstärka våra fördomar?

Det svarar Peterson inte på. Han älskar arketyper. Jag förväntade mig mer av honom, men det finns inget som motsäger att han gillar arketyper av ett mycket enkelt skäl: för att de får fria fantasier att låta som uråldriga sanningar. ”De mest djupgående religiösa symbolerna förlitar sig ifråga om kraften till stor del på den här bakomliggande fundamentala begreppsmässiga tvåpartsunderavdelningen. Exempelvis består davidsstjärnan av kvinnlighetens nedåtpekande triangel och manlighetens uppåtpekande triangel.” Ja, och i Estland betyder en nedåtpekande triangel ”män” och en uppåtpekande triangel ”kvinnor” på offentliga toaletter.

Om Peterson verkligen var intresserad av manligt och kvinnligt kunde han kanske ha upptäckt Christoph Kucklicks Das unmoralische Geschlecht (2008). Mannen har inte bara beskrivits som rationell och som en given ledare: sedan början av 1800-talet har män tilldelats rollen som det onda könet. Kucklick listar häpnadsväckande citat där tyska och brittiska 1800-talstänkare låter som svenska radikalfeminister. Den sortens upptäckter gör inte Peterson. Kucklick skulle inte passa in.

Det finns inget som säger att arketypiska spekulationer om ”manligt” och ”kvinnligt” med nödvändighet måste leda till att man förringar kvinnoförtryck, men hos Peterson är det just vad som händer. Patriarkatet är mest struntprat, förklarar Peterson. Det är nämligen inte mannen som förtrycker kvinnan, utan naturen: ”de allvarliga praktiska problem som menstruationen innebar, den stora sannolikheten att drabbas av oönskade graviditeter, risken att dö i barnsäng eller få allvarliga skador och bördan av för många små barn. Kanske är det tillräckliga skäl för de skillnader i juridisk och praktisk behandling som kännetecknade de flesta samhällen före de tekniska revolutioner som inträffat på senare tid”. Där fick vi ingen fotnot, det räckte med ett ”kanske”.

En bok av det här slaget säger också en hel del genom de partier där författarens irritation kan anas genom texten. ”Man kan manipulera världen med ord så att den ger en vad man vill ha. Det är innebörden av att ’agera politiskt’”, skriver Peterson. ”Det är skrupellösa marknadsförares, försäljares, reklammakares solochvårares, slagordsfabricerande utopisters och psykopaters specialitet.”

Så fort han snuddar vid ämnen som jämlikhet, lika lön för lika arbete och social rättvisa märks det att de stör honom. Irritationen verkar ligga på ett djupt, känslomässigt plan. Han hänvisar gärna i uppskattande ordalag till den västerländska civilisationen, men en av de viktigaste idéer som den västerländska civilisationen har bidragit med – universella mänskliga rättigheter – är helt frånvarande i hans bok.

Allt detta sammantaget gör att jag börjar tvivla på hur intresserad Peterson egentligen är av de livsfrågor han skriver om. Den som letar med genuint intresse kommer att hitta något mer än den blandning av yin och yang, arketyper och Bibel som han serverar oss.

”Männen måste tuffa till sig”, avslutar Peterson. ”Männen kräver det och kvinnorna vill det” – det är han säker på. ”Sunda kvinnor vill inte ha pojkar. De vill ha män.” Hur ska det gå till? ”Män blir tuffare genom att pressa sig själva och genom att pressa varandra”. Detta är den gamla vanliga patriarkala normen som går ut på att mannen är värdelös, han startar på minus, han måste trampa på andra män för att bli värd någonting. Lustigt nog kan Peterson samtidigt skriva att Fight Club ”kanske är den mest fascistiska populära film som Hollywood har gjort på senare år”.

Aggressivitet är inte en sjukdom som vi ska botas från, säger Peterson; det rätta sättet att handskas med den är att socialisera den. Här håller jag helt med honom, men när jag läser hans hyllningar till den rätta sortens manlighet väcks ännu en liten ilning av misstro. För mig förefaller skillnaden hårfin mellan de dominanta, beskyddande män som Peterson önskar sig och de dominanta rövhål som de förstnämnda ska beskydda oss mot.

Har jag inget gott att säga? Jodå! Peterson verkar vara kluven mellan två helt olika personligheter. När han berättar om sin tonårstid i den kanadensiska hålan Fairview, om tristess, kyla, fyllefester, hasch och planlös bilkörning med kompisarna Ed och Chris kommer hans bästa egenskaper fram, de egenskaper som man anar har funnits där hela tiden: hans inlevelseförmåga, skarpsynthet och starka rättskänsla. Samma sak sker när han berättar hur han fick en jobbig unge att somna eller hanterade en berusad hyresvärd.

Han har arbetat som psykoterapeut; depressioner och destruktiva liv är inte teori för honom. Han vet att många människor ”axlar outhärdliga bördor av självförakt, själväckel, skam och självmedvetenhet.”

Han känner till den förbittring som lurar på människor som är missnöjda med sina liv. Googla subkulturen incel (”involuntary celibates”) för att få en inblick i det hat som odlas bland män som är övertygade om att de aldrig kommer att ha sex. Peterson vet också hur man tar sig ut ur den sortens mentala återvändsgränd: det sker med många små, målmedvetna steg. Hans råd är lugna, praktiska, realistiska, uppmuntrande. Och någon enstaka gång tvetydiga. Räta på ryggen även om du är osäker, skriver han. Visst, men det gäller att inte fastna i det läget, säger jag. Nu har du spelad säkerhet utanpå och osäkerhet inuti, vilket är exakt vad Peterson varnar för på andra ställen i boken: så ser en mobbare ut.

De partier där Peterson släpper sina arketyper och blir vardaglig och konkret är som att läsa brottstycken ur en annan bok. I de ögonblicken talar han med ett tonfall som kan hjälpa folk som behöver förändra sina liv.