Normkritik är bara ännu en variant av vår tids populistiska rörelser, skriver jag i en understreckare i SvD idag. Därför kan normkritiken aldrig besegra populismen.

Politik har slutat handla om förändring och börjat handla om bekräftelse. Från alla partier kommer samma budskap: Rösta på den som bekräftar dina känslor, lilla vän! Då lovar vi att ingen ska få ta dina känslor ifrån dig, varken din känsla av att ständigt vara orättvist behandlad, eller den innersta, hemliga känslan av att egentligen vara överlägsen alla andra. Med andra ord: politik som status quo.

Politik som enbart handlar om känslor blir alltid destruktiv. När känner jag mig tillräckligt trygg, välkommen, delaktig, representerad eller sedd? Det rätta svaret är ALDRIG. En känsla, som att känna sig delaktig, är inte ett statiskt tillstånd som kan förlängas i det oändliga; känslor är reaktioner, och därför är de ständigt föränderliga. Vad som har hänt inom politiken, och inom den akademiska samhällskritiken, är att man har ersatt konstruktiva och realistiska mål med emotionella mål, som är garanterat omöjliga att uppfylla.

Varför är det kunskap när en mångfaldskonsult föreläser om vithetsnormen, och något helt annat när en röstfiskande missnöjespolitiker förmedlar samma konspiratoriska världsbild? Varför ska jag kalla det ena populism och det andra woke, cultural studies, postkolonialism, maktanalys eller normkritik när det rör sig om så likartade tankesätt?