Det brittiska imperiet var inte poesi, det var business. Därför är det märkligt att alla kan citera de där raderna om den vite mannens börda – men hur många kan nämna en betydelsefull slavhandlare, eller en enda person som blev rik på kolonialismen? När det finns en författare eller filosof att skuldbelägga fungerar det allmänna minnet utmärkt, men affärsmän ska tydligen lämnas ifred. Viktigare än så är inte vår uppgörelse med det förflutna.

Jag har skrivit en understreckare i SvD om Philip Sterns Empire, Incorporated – en bok om företagen som byggde det brittiska imperiet. Stern börjar på 1500-talet och får läsaren att känna hur främmande denna nya typ av företag ursprungligen var. Han låter oss möta aktiebolag och papperspengar när dessa företeelser var så unga att de fortfarande var osäkra på vad de skulle bli.

Vad för slags djur är ett företag egentligen? Det kan låna pengar, äga fastigheter och föra sin egen talan i domstol som om det var en person; samtidigt kan det själv köpas, styckas och säljas som om det var egendom, och det kan inte dö, i alla fall inte särskilt lätt.

Ett aktiebolag kan dessutom byta skepnad som ett sagodjur. Firman Governor and company for making hollow sword blades in England bildades 1691 för att det just då gick att tjäna snabba pengar på svärd. Tio år senare hade den blivit en av de största markägarna på Irland; när det inte längre lönade sig förvandlades firman på nytt, och uppträdde som The Sword Blade Bank, som försäkringsbolaget Sword Blade, och rentav som kaféet Sword Blade Coffee House.