Förläggaren Rolf Classon beskriver sina 23 år med Galago som en lång, stökig och avundsvärd fest. Två saker slår mig när jag läser hans bok.

För det första fångas jag av ett sidospår: 2023 är det fullständigt surrealistiskt att läsa Classons beskrivningar av ett sunkigt Stockholm fullt av tomma lokaler och billiga lägenheter. Istället för Spy bar: en bokhandel! Att öppna dörren ”var som att kliva in i en butik i San Francisco, inte bara därför att litteraturen, tidskrifterna och affischerna andades Flower Power, utan därför att killen bakom disken kom därifrån.” Münchenbryggeriet: övergivet, bara att ockupera och ordna konserter. I en labyrintisk källare under dagens Sturecompagniet fanns punkband, konstnärer och en teatergrupp.

För det andra: det vore inte hederligt om jag skrev den här understreckaren utan att nämna att den febriga känsla av frihet som uppfyllde Classon har försvunnit från svenskt kulturliv – inklusive Galago. Fyrtio år senare har vi en ung generation vars kulturella projekt handlar om att inskränka vad som är möjligt att säga, tänka, publicera eller fantisera om. Lars Hillersbergs undergroundtidning Puss hade slagordet ”Puss gör korv av heliga kor!” Nu har vi en generation som behärskar konststycket att förvandla korven tillbaka till kon.

Vad beror det på? Tror man att populärkultur alltid berättar något om samtiden, avsiktligt eller oavsiktligt, borde det vara värt att undersöka.

I min understreckare lägger jag fram några gissningar.