Hur ska man göra för att överleva – mentalt och praktiskt – på en korrupt arbetsplats i ett korrupt land? Kvinnorna i Daria Serenkos roman Flickor och institutioner arbetar på olika offentliga institutioner i Ryssland. De väljer en strategi som får mig att associera till gurlesk-litteratur.

”Mitt liv var i stort sett också en enda katastrof, därför kände jag mig som hemma även på jobbet.” Så beskriver den namnlösa berättaren i Flickor och institutioner sin situation. Hon fortsätter: ”I kylen på biblioteket hade vi två flaskor vodka: den ena för svåra tider, den andra för yttersta nödfall. Och båda råkade infalla på en och samma dag.”

Kvinnorna i romanen kallar varandra ”flickor” även om de närmar sig pensionsåldern – och Serenko har hittat en litterär form som gör att ”flickan” och institutionen framstår som det perfekta motsatsparet. Institutionen är mäktig, men flickorna har förmågan att rinna rakt igenom den, som vatten rinner genom berggrunden.

Flickorna lyder alltid order, men deras arbetsvillkor är så absurda att det nästan är omöjligt att lyda order utan att bli subversiv. De har utvecklat ett subtilt motstånd mot den ständiga korruptionen, men den strategi de har valt korrumperar samtidigt dem själva, på ett lika subtilt vis. Varje motstrategi har sina fördelar och nackdelar – deformerande konsekvenser som lämnas hängande i luften, hängande i kroppen. Något att själv fundera över, utan pekpinnar från författarens håll.

Jag recenserar Flickor och institutioner i SvD idag.