Det är aldrig nyttigt att tänka för mycket. Allt du tänker på, vare sig det är minnen eller hårda fakta, blir snart mjukt och osäkert, faller sönder, förökar sig i en lång rad hånfulla kopior. Det är vad som händer med huvudpersonen i Magnus Dahlströms nya roman Vesalius.

Huvudperson är den flamländske anatomen Andreas Vesalius, vars beskrivning av människokroppens byggnad, De humani corporis fabrica (1543), är en medicinhistorisk milstolpe. Här bryter läkarvetenskapen definitivt med antiken: istället för att återge vad Galenos och andra tusenåriga auktoriteter har sagt börjar man obducera och se efter själv. Träsnitten, som avbildar skelett och muskler i helfigur, är sannolikt oöverträffade i konsthistorien, och har gjort boken legendarisk (tack till Hagströmerbiblioteket för bild).

Jag recenserar Vesalius i SvD.

Den krisande rationella mannen, som bryts ner av sina egna irrationella sidor, är en populär genre. Det är inte svårt att förstå var lockelsen ligger: han är en person som det är tillåtet att exotifiera. Han har blivit den andre, den som inte är som vi.

En rejäl psykisk kollaps är alltid underhållande läsning, men några vändpunkter eller insikter förekommer inte i Dahlströms roman. Boken är en rak, hantverksskickligt gestaltad nerförsbacke mot det förutsägbara slutet.