Det bästa vi kan göra med datorn är att befria den från föreställningen om ”tänkande maskiner”. En dator behöver medvetande och intelligens lika lite som ett ånglok behöver fyra ben att springa med.

Populärkultur och massmedier uppfostrar oss att tro att framtiden redan är avgjord. Överlägset intelligenta maskiner är på väg, vare sig vi gillar det eller inte. Det enda vi kan göra är att acceptera utvecklingen och anpassa oss i förväg, som lydiga små konsumenter. Vi får absolut inte tro att vi har något val; framtiden kommer att bli som herrarna i Kina och Silicon Valley har planerat. Att AI skulle vara oundvikligt är en av de myter som Erik Larson vill riva sönder i sin bok The myth of artificial intelligence; Why computers can’t think the way we do (Harvard University Press).

Idag skriver jag om AI, och om Larsons bok, i SvD: Önskedrömmen om AI en glädjelös utopi

_____

Larson varnar för att myterna kring AI, hur spännande de än kan se ut, i praktiken hindrar innovation och kreativitet. Föreställningen att superintelligenta maskiner kommer att leda oss in i en ny epok, där våra problem och begränsningar dunstar bort, avfärdar han som ”teknologisk kitsch – billiga kopior av djupare idéer, vilket förhindrar en intelligent utveckling”. De populära myter som omger AI ”utgör ett betydande och till och med allvarligt hot mot innovation och framtida vetenskapliga upptäckter – och, ironiskt nog, även mot framsteg inom AI-fältet”, skriver han.

AI som ett hinder mot kreativitet och utveckling – just så ska alla anklagelser om teknikfientlighet undermineras!

För egen del har jag allt mer kommit att tro att hela föreställningen om medvetna maskiner är irrelevant, av två skäl.

För det första: maskiner behöver inte vara medvetna för att vara överlägsna oss. Redan en miniräknare är överlägsen en människa när det gäller matematik, utan att kunna tänka en enda tanke. Föreställningen om medvetna, intelligenta maskiner är ett utslag av antropomorfism. Vi försöker förstå komplicerade maskiner genom att föreställa oss dem som om de var djur eller människor, men en dator behöver tänkande och medvetande lika lite som ett ånglok behöver fyra ben att springa med.

För det andra: människor är extremt sociala djur, gjorda för att leva sig in i vad andra mänskliga medvetanden känner. Vi är så bra på det att vi utan ansträngning projicerar viljor och medvetanden på allt omkring oss, även döda föremål. Kan vi uppleva att ett tygdjur, ett spökhus eller ett landskap har en personlighet kommer vi också att kunna projicera in en levande personlighet i en maskin som låtsas prata med oss, även om den aldrig råkar utveckla mer medvetande än en ljummen spisplatta.

Läs fortsättningen i SvD.