Varje fotograf vet att man kan få samma människa att se ut som en idiot eller fylld av närvaro och personlighet beroende på vilken hundradels sekund som bilden tas. Lars Tunbjörk väljer sina hundradelar med imponerande precision. Han väljer idioten varje gång. När den föraktfulla effekten upprepas i bild efter bild hos en så tekniskt skicklig fotograf rör det sig knappast om olycksfall i arbetet.

Tunbjörk är suveränt skicklig på skymda blickar och ansikten. Varför? Så att hans bilder ska kunna säga: detta är inte en medmänniska.

Tunbjörk ger oss människor som sitter solbrända med bar överkropp i en trampbil för barn, människor som visar rumpan när de klättrar upp i en gigantisk Kalles kaviar-tub – människor som kort sagt inte är stockholmare. Jag är elak nog att misstänka att en hel del av hans popularitet beror på att han har gjort det legitimt för storstädernas kulturpublik att se ner på de smaklösa töntarna i resten av landet.

Publikens reaktion är egentligen den större gåtan. Vad är det som pågår när en kulturpublik som vanligtvis är så känslig för nedsättande stereotyper köar för att se Lars Tunbjörk?

Med anledning av den stora Tunbjörk-utställningen på Borås konstmuseum (30.10.2021–27.3.2022) skriver jag om Lars Tunbjörks estetik för tidskriften Fokus: Jag ser inget annat än människoförakt