.
Författarrösten är mild, närmast avslappnad, ändå märker jag under läsningen att en hand bakifrån kopplar ett grepp om nacken. En hand vars beröring bara anas. En hand som inte behöver demonstrera sin styrka. Att Kerstin Ekman kan åstadkomma något sådant med helt vanliga ord visar vilket slags författare hon är.
.
”Jag vet att du är ledsen”, säger huvudpersonens hustru Inga när han har det svårt. ”Var det. Men förtvivla inte.” Låter det snällt? Skönlitteratur behöver inte ha ett försonande innehåll; bra litteratur har alltid en försonande effekt, bara genom att den finns. Effekten uppstår genom en författarblick som undviker förstelning, som fortsätter att vara sårbar och noggrann. Genom en författarröst som söker de riktiga, personliga orden.
.
Jag måste erkänna att jag hade börjat tvivla. Grand final i skojarbranschen (2011) var svagare än höjdpunkter som En stad av ljus (1983) och Händelser vid vatten (1993); därför trodde jag att Ekmans författarskap hade börjat luta neråt. Men med Löpa varg har hon tio år senare skrivit en roman där det inte finns något tvivel om att avsikter och förmåga står i överensstämmelse med varandra.
.
Vi befinner oss i den miljö där svensk skönlitteratur känner sig mest hemma: i glesbygden, närmare bestämt Hälsingland, bland människor som har alldeles för lätt för att tiga, samtidigt som deras händer är alldeles för pålitliga när det gäller praktiska ting. Vänliga ord är sällsynta, men det bjuds på kaffe. Då låter det så här: ”Jag hoppades att hon inte skulle koka på sumpen. Men jag fick nykokt.”
.
En av männen i jaktlaget blir riven av en björn, men det är egentligen överflödigt. Dramat ligger inte där; bokens nerv och dramatik ligger helt i berättarstilen. Författarblicken smeker tillvaron så uppmärksamt att jag just därför väntar mig en smäll, och spänner axlarna i förväg. Huvudpersonernas ålder bidrar också till det: snart är deras liv slut.
.
0 kommentarer
Inga kommentarer
Kommentera