Följ med till en litteraturfestival sista sommaren före corona och hör Houellebecq komma ut som moralist.

Sedan 2010 ordnar det danska konstmuseet Louisiana en litteraturfestival varje sommar. 2019, den sista sommaren före corona, hade de lyckats bjuda in tunga namn som Michel Houellebecq, László Krasnahorkai och Robert Crumb. Jag hade inte blivit förvånad om det var två kilometer kö.

Crumb är kanske inte känd utanför seriernas värld, men utan hans seriedjur skulle Martin Kellerman knappast ha tecknat Rocky trettio år senare. För att göra en snabb presentation skulle man kunna säga att han är för serierna vad Bob Dylan har varit för musiken. Crumb är en del av samma sextiotalsuppror, han har haft lika stort inflytande på allt som kommit efter honom, och han är lika egensinnig. Han struntar fullständigt i den berömmelse som omger honom, och fortsätter att gå sin egen väg. Crumb vägrar göra intervjuer, vill inte träffa sina fans, tackar nej till alla inbjudningar – men till Louisiana kommer han, tillsammans med sin serietecknande fru Aline Kominsky.

Litteraturfestivalens huvudscen finns i museets trädgård – och några kilometerlånga köer är det inte frågan om. Du sätter dig bland plaststolarna i ett öppet tält med ett par hundra människor omkring dig – större är det inte i Louisiana. Tältdukens vita tak fläktar lite lätt i vinden, och till vänster om dig har du Öresund med vågor och sjötrafik. Under dig har du en gräsmatta. Du är med andra ord långt ifrån de vanliga bokmässornas fönsterlösa och bullriga hallar – och i det ögonblicket kliver Michel Houellebecq upp på scenen, givetvis lagom försenad, som det anstår en person med hans status.

Förtjusningen över att hedersgästen är här. Foto Håkan Lindgren.

Houellebecq gillar att spela tonåring som sätter på sig ”orka bry mig”-minen. Att han ofta betraktas som suspekt kan bero på att hans böcker är skrivna med en sorts känslostum likgiltighet (se till exempel det här litteratursamtalet, där Houellebecq beskrivs som en snuskgubbe som är helt identisk med sina romanpersoner). Man förstår inte om han tar avstånd från de företeelser han skildrar, eller om han faktiskt sympatiserar med sexturism och nationalistiska bondeprotester. Med Houellebecq uppstår ingen gemenskap där författare och läsare tillsammans förfasas över samma saker. Men ibland kan han avslöja sig som moralist, och det kommer han snart att göra under samtalet med Informations chefredaktör Rune Lykkeberg.

Hur är det att se honom live? Han putar med underläppen när han tänker efter, småler gärna på oväntade ställen, lockar den franskkunniga publiken att skratta innan tolken har hunnit ikapp. Men hur mycket han än pratar framstår han som en mussla, sluten kring en tydligt närvarande, outsagd hemlighet. Det gör att man ställer sig på tå för att förstå vad han säger, och för att försöka göra sig en bild av den tankelabyrint ur vilken hans uttalanden växer fram. När jag lyssnar till hans samtal med Lykkeberg har jag ibland svårt att avgöra om Houellebecqs svar är orakelmässiga djupsinnigheter eller plattityder. Han balanserar perfekt på linjen mellan dessa båda motsatser. Den hemlighet han döljer – är den en svart pärla, eller är den kanske lite av en bluff? En viss glimt i ögonen antyder att det senare alternativet inte är helt otänkbart.

Michel Houellebecq. Foto Håkan Lindgren.

När Lykkeberg frågar hur han ser på Florent-Claude, huvudpersonen i Serotonin, försvinner alla sådana osäkerheter.

– Det tragiska med honom är att han är en förrädare. Han har förrått två kvinnor, sina ideal och sitt arbete. I slutet av boken har han svikit allt han någonsin stod för. Han dör med insikten om att han är skyldig.

Den fråga man ska ställa till Houellebecqs personer är vad allt det där sexet är en ersättning för. De har en tomhet i sig som de aldrig vidrör eller utforskar. De försöker konsumera bort den – i de flesta fall med sex, men vad de än konsumerar skulle det vara lika meningslöst. Det är uppenbart att Houellebecq är en stor konsumtionskritiker. Kanske är det viktigaste med Houellebecqs personer just det: att de är ohjälpliga. De skulle inte bli lyckliga vad de än får, sex, status eller något annat. Att visa oss att människan, bland mycket annat, också är ohjälplig.

_____

Om Robert Crumb har fått serievärlden att inse att seriedjur kan ta droger och ha sex har Alice Kominsky fått alla andra, inklusive sin man, att förstå att man kan göra serier av sitt privatliv. När hon började teckna sina självbiografiska serier på 1970-talet existerade inget liknande, och knappt några kvinnliga serietecknare överhuvudtaget, berättar hon.

Aline Kominsky. Foto Håkan Lindgren.

Jag är övertygad om att Aline och Robert skulle fortsätta att teckna även i en fängelsecell. Tecknandet är deras liv. Båda berättar om sitt uppror mot en repressiv och livsfientlig femtiotalsuppväxt. Det sextiotal de berättar om framstår som så mycket roligare än den nya moralism vi är på väg in i. De är nu i 70-årsåldern, men det syns hur kul de fortfarande har.

Robert Crumb. Foto Håkan Lindgren.

Robert Crumb har en barnsligt lustfylld kreativitet, som om han var lycklig nog att ha en relativt obehindrad kanal till sitt undermedvetna. Hans sextiotalsteckningar skulle kunna vara gjorda av bulldeg. Hans fantasier blir inte aggressiva och förvrängda eftersom de inte måste kämpa mot ett förkrossande inre motstånd för att ta sig ut. De är inte skadade och därför kan de heller inte skada någon. Trodde jag.

De senaste åren har Crumbs serier på nytt blivit så kontroversiella som de inte har varit sedan det tidiga sjuttiotalet, när butiksägare kunde dömas till böter om de sålde hans omoraliska tidningar. Denna gång kommer hoten inte från polis och domstolar, utan från hans serietecknande kollegor, från en yngre generation som har börjat tycka att hans sexfantasier legitimerar våldtäkt och att hans teckningar av svarta amerikaner är rasistiska. 2018 meddelade Massachusetts Independent Comics Expo, vars utställningssalar har namn efter berömda serietecknare, att de skulle byta namn på sitt Crumb Room. Namnet kunde uppfattas ”som en förolämpning” av personer som historiskt sett varit förtryckta.

I det här läget hjälper det honom inte att han i mer än femtio år främst har ägnat sig åt att kritisera det självbelåtna vita USA (Donald Trump drev han med redan 1989), eller att han i några av sina bästa arbeten har porträtterat de svarta bluesmusiker som han älskar.

Man får ofta läsa att vi är bättre på att tolka bilder än tidigare generationer, eftersom vi lever i de obegränsade bildflödenas tid. Det låter som självberöm. Serietecknaren Jules Rivera twittrade i samband med kontroverserna att hon har sparat ett par serierutor av ”that rapist ass Crumb” i mobilen. I rutorna tecknar han sig själv medan han har sex med en yngre, stupfull kvinna. Rivera vill kunna trycka upp bilderna i ansiktet på alla som försvarar honom: ”Så du tycker att det här är okej?” Det är en bildtolkning som är lika sofistikerad som när en parisisk borgare blev blå av ilska framför en kubistisk målning.

Så ser vår tids moralism ut: fantasier är oförlåtliga, medan våld och orättvisor accepteras som en beklaglig, men ofrånkomlig del av verkligheten. Ingen vågar längre tro att vi kan förändra världen och minska våldet. Som en liten kompensation ska vi istället tillfredsställa oss själva genom att åstadkomma perfekt renhet på kulturens arena. Där får det inte finnas någon smuts som påminner om de orättvisor vi tolererar på gatan. Jag undrar vart vi tar vägen när vi inser att den perfekta renheten är omöjlig, hur litet vi än gör kulturens trygga rum.

Hur reagerar Crumb på kritiken? Han argumenterar inte för att försvara sig själv, han tar inte till några stora ord om Konsten eller yttrandefriheten. Han är inte ett dugg sårad. Han spelar den ironiske tjugoåringen.

– Jag är en snäll pojke nu, säger han. Jag ritar inga kvinnor längre, jag försöker att inte titta på kvinnor, inte tänka på dem.

Sedan gör han en ironisk grimas med högt uppdragna ögonbryn – vilket visar att det han just sagt inte betyder ett dugg. Han är nu 76 år och har fortfarande en tjugoårings rörliga och livliga ansikte.

Ändå tror jag inte att det är ironin som räddar Crumb, utan något djupare. Det är som om han befinner sig i ett privat kraftfält som är mycket verkligare och starkare än all den kritik som de nya moralisterna någonsin skulle kunna rikta mot honom; ett kraftfält som består av hans egen besatthet, hans lust, hämningar och drivkrafter.

– Skammen sitter djupt i mig, säger Crumb. Det började när jag var sex år gammal och gick i katolsk skola. Nunnorna talar om för dig att du kommer att hamna i helvetet. Jag är fortfarande präglad av det, det påverkar din mentala utveckling, det ger hjärnskador.

Aline Kominsky hyllas som en kvinnlig seriepionjär. Hur ser hon på att hon och Robert nuförtiden behandlas så olika, undrar moderatorn Ditte Giese.

– Det är ett totalt hyckleri. Vi har gjort samma grej, men när det gäller honom är det ”åh, han är ett äckligt kräk”, en person man ska ta avstånd från till varje pris.

Funktionär på Louisiana begrundar en av Crumbs teckningar. Foto Håkan Lindgren.

_____

Louisiana har lagt ut videofilmer från några av författarsamtalen:

Michel Houellebecq svarar på publikens frågor

Robert Crumb och Aline Kominsky

László Krasnahorkai

22–25 augusti