”Varför tål ni inte kristen kulturkritik?” undrade Joel Halldorf i Expressen nyligen. Kanske för att den kristna kulturkritik som erbjuds oftast är mellanmjölk, men den som har upptäckt Simone Weil vet att det finns sprit.

Simone Weil vägrade låta sig döpas och tillät sig inte att be förrän det sista året i sitt liv. Hon vände hellre ryggen till kyrkan än kompromissade med sin strävan efter intellektuell hederlighet. Jag skriver om en klarsynt, självdestruktiv, irriterande och alltid lika stimulerande tänkare i juninumret av tidskriften Axess.

Den smärta som alltid är närvarande i hennes texter gör att jag litar på henne, hur bisarr hon än kan bli. Det är aldrig långt till smärtan, och det räddar hennes texter från abstraktion, men det finns också ett starkt självdestruktivt drag hos henne, som tar sig in i läsaren lika förföriskt som alkohol.

”Jag kan inte föreställa mig att gud skulle kunna älska mig, när jag känner så tydligt att den tillgivenhet som människor visar mig enbart kan vara ett misstag från deras sida”, skriver hon. Andra människor kan däremot få kontakt med guds kärlek om de träffar någon som ”i fullkomlig lydnad” har raderat sig själv för att ge plats åt gud. ”Jag måste dra mig tillbaka så att gud kan få kontakt med de människor som slumpen placerar i min väg och som han älskar. Min närvaro är taktlös, som om jag befann mig mellan två älskande eller två vänner.” Hennes mål är att det egna jaget ska försvinna, så att gud kan ”älska sig själv genom en varelse som tömmer sig själv och förvandlas till ingenting.”

Bekvämlighet verkar vara ett av vår tids viktigaste ideal; just därför borde vi läsa Weil, som var fullständigt likgiltig för bekvämlighet, sin egen och andras.