Jag recenserar Don DeLillos Tystnaden i UNT.

DeLillo har förmågan att få det lilla verbet ”talar” att låta fullständigt främmande, som om det beskrev en aktivitet som aldrig förut har förekommit i litteraturen. Människornas repliker står varken i förbindelse med något inre eller med något yttre. Orden betyder lika lite som när de står i en ordbok, innan de har tagits i bruk av levande människor.

Om du undrar vad människor säger till varandra när alla skärmar slocknar har DeLillo skrivit boken för dig. Samhällskollapser har blivit en svår genre – kollapsen är en saga vi redan har berättat för ofta, tills den inte betyder mer än ett rituellt upprepat matlagningsprogram. Den större frågan är varför DeLillo har behövt iscensätta en kollaps. Hans människor pratar nämligen lika konstigt före katastrofen. Under flygningen sitter Jim och rabblar de små siffror han kan läsa på skärmen ovanför sätet: hastighet, tid och höjd (som översättaren kallar ”altitud”). Max pratar sport på ett lika automatiserat sätt. Den kontaktlöshet som finns mellan personerna blir varken större eller mindre efter katastrofen.