AI är på väg in i journalistiken – vad innebär det? Francesco Marconi har utvecklat AI för Wall Street Journal, men hans bok Newsmakers innehåller inga lärdomar. Hans föreställning om vad journalistik går ut på är inte särskilt avancerad: han tänker sig journalistik som ett slags processande av råmaterial. Den redaktionella verksamheten beskriver han med orden ”samla, förpacka, distribuera”. Det gör att hans resonemang om automatisering passar bättre för en industri som fyller påsar med kattsand, skriver jag i dagens understreckare i SvD.

En dator tänker inte, lika lite som en spis gör det. Om du suggererar dig själv att tro att det finns en personlighet inuti datorns livlösa kretsar börjar du likna någon som säger ”ugnen ville att jag skulle skruva på gasen”.

Ser vi dataprogram som levande personer kommer AI-teknologin att likna ett foster som väntar på att födas, och vi får givetvis inte vara så elaka att vi önskar oss en abort. I stället borde vi se tekniken för vad den är: en produkt som någon hoppas tjäna pengar på. Diskussionen kring AI handlar om att till varje pris få oss att tro att vi inte kan välja någon annan framtid.

Gamla tiders journalister skrev i blindo, anser Marconi, eftersom de saknade realtidsinformation om vad olika läsargrupper klickade på. De skrev för en tänkt, idealisk läsare som inte fanns – men det är mer sofistikerat än det kan se ut! Genom att behandla läsarna som mogna och upplysta medborgare, som förväntas känna ansvar för samhället som helhet, bidrar journalistiken i någon liten mån till att göra dem till mogna och upplysta medborgare. Bedrivs journalistiken efter andra principer, exempelvis de individuellt utvalda nyheter som Marconi skisserar, kommer den att göra läsarna till något annat än medborgare. De politiska konsekvenserna funderar han inte över.