Allt är postmodernismens fel – och det är Sara Danius och Horace Engdahl som har  släppt in den i vårt land!

Hur kunde vi så snabbt efter den påstått alltupplösande postmodernismen hamna i ett läge där offentligheten behärskas av tron på heliga, medfödda kollektiva identiteter – hudfärg, religion, kön och nationalitet? Här finns något som inte stämmer. Eftersom jag har grubblat över det ville jag läsa Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige.

Problemet med boken är att Lundberg vill göra allt han ogillar till postmodernismens fel – ”queerteori, postkoloniala studier, genusvetenskap, identitetspolitik, intersektionalitet och ekokritik” – och att han skyller postmodernismens intåg på Horace Engdahl och Sara Danius. Följer man vad de har skrivit framstår ingen av dem som någon dogmatisk postmodernist, men tydligen räcker det med att peka på ett par tidningsartiklar för att lägga skulden för postmodernismen på dem.

Trots att jag sympatiserar med Lundbergs ärende blir mitt samlade intryck att han påminner om en man som letar efter bilnycklarna under gatlyktan – för att det är ljusast där. Han har valt att koncentrera sig på två massmedialt kända personer, han har valt Svenska Akademien och Forum, som har fått det kritiska sökarljuset på sig efter de senaste årens skandaler, han har läst ett antal artiklar på DN:s kultursida. Vad som pågick utanför den här ljuskretsen har han inte brytt sig om. Hans orsakssamband övertygar mig inte. Exakt hur går det till när en Hölderlin-kväll på Forum leder till att vi får normkreativa myndigheter?

Min understreckare om När postmodernismen kom till Sverige publicerades i SvD 2 september 2020: Danius, Engdahl och det postmoderna syndafallet.