Stockholm under andra världskriget har beskrivits som Nordens Casablanca. Ryssar, tyskar, britter och amerikaner var på plats, ofta med flera underrättelsetjänster som inte var överens med varandra. Brittiska SIS stal agenter från SOE, som de betraktade som sabotörer. Den tyska arméns Abwehr var inte alltid lojal med nazistpartiets Sicherheitsdienst, vilket framgår av att dess chef Wilhelm Canaris avrättades för konspiration mot Hitler.

En liknande splittring fanns hos de svenskar som skulle övervaka dem. Polisen var lite för goda vänner med sina tyska kollegor, vilket betyder Gestapo. Den halvillegala C-byrån sympatiserade hellre med de grannländer som tyskar och ryssar angripit: Norge, Danmark, Finland och Baltikum. Till den här soppan kom sedan folk från den danska och norska motståndsrörelsen, flyktingar, dubbelagenter, lycksökare och företag som var nödtorftigt maskerade propaganda- eller underrättelsecentraler.

Två nyutkomna böcker berättar mer om dessa ljusskygga miljöer. Jag skriver i SvD om Wilhelm Agrells Stockholm som spioncentral samt Lena Breitners och Gunnar Ekbergs Det hemliga Malmö – Spåren efter tre hemliga städer