Jag har just sett Richard Nixon förklara att de första astronauterna kommer att vila i frid på månen. Om månlandningen slutade med rymdfararnas död fanns det ett färdigskrivet tal som den dåvarande presidenten skulle läsa upp. Talet fick stanna i skrivbordslådan; det var ett stycke alternativ historia som inte har blivit aktuellt förrän nu. Massachusetts Institute of Technology har låtit en dator härma Nixons röst och ansiktsrörelser för att demonstrera riskerna med deepfake – avancerade videosimuleringar där döda eller levande människor kan förmås att göra vad som helst.

Det finns bara en person som skulle vara tacksam för teknologi av det här slaget, och det är Winston Smith. Huvudpersonen i George Orwells 1984 som arbetar på Sanningsministeriet, där han förfalskar historien. Orwell beskriver ett samhälle där det inte finns något minne, eftersom det inte längre finns några pålitliga historiska dokument. Fotografier, uppslagsverk, dagstidningarnas artikelarkiv – allt är ett enda nu-flöde av historielösa deepfakes, anpassat efter vad som passar Partiets syften för tillfället. Varför lägger människor ner så stora ansträngningar på att göra en sådan framtid verklig?