Något geni på internet har sagt ”foxes are cat software running on dog hardware.”

Överallt i världen, skriver Dubravka Ugrešić, förknippas rävar med ”list, smidighet, lismande, försåt, lögn, hyckleri, förställning, själviskhet, nedrighet, egenkärlek, girighet, förföriskhet, sexualitet, hämndlystnad, ensamhet.” Det gör att räven lämpar sig utmärkt som totemdjur ”för den suspekta människosorten författare.”

I början av sin bok ”Räven” förklarar Ugrešić att hon vill skriva ”en berättelse som försöker säga något om hur berättelser blir till.” Sedan bjuder hon på referat av böcker som har gjort intryck på henne, anekdoter om författare som parasiterar på människor för att göra litteratur av dem, minnen från resor hon har gjort och från litteraturkonferenser som hon har besökt.

Låter det sympatiskt? Problemet är att det inte blir något mer än sympatiskt. Den här delen av boken liknar en helgbilaga eller ett TV-program av den sort som handlar om att ha det mysigt i litteraturens närhet – att värma sig med litteraturens hjälp, på samma sätt som man värmer sig bredvid en brasa, utan att komma för nära elden.

Tro inte att litteraturen nedvärderas i vår tid. Typiskt för oss är ett slags kommersialiserad högtidlighet. Litteraturen betraktas som något värdefullt, den har fortfarande hög status på grund av sin förmåga att öppna dörrar till känslomässiga bråddjup; samtidigt aktar man sig noga för att falla ner i de där bråddjupen och sysslar hellre med allt som ligger omkring litteraturen – författarbiografier, platser där berömda verk skrevs, eller frågan om hur berättelser kommer till.

Det här betyder inte att ”Räven” är dålig. Tvärtom, den är mycket välgjord. Ugrešić har en författarröst som jag gärna lyssnar till. Hon är inte insmickrande, hon har ett snarast besviket och självkritiskt grundläge, samtidigt som hon är beredd till stor inlevelse om något fångar hennes intresse. Men under läsningen frågar jag mig varför en så pass erfaren författare nöjer sig med att vara sympatisk.

På en litterär kongress träffar Ugrešić en äldre kvinna som bara presenteras som Änkan. Hon har gift sig med en författare och lever nu på att förvalta hans kulturella kapital. Änkan är full av bittra kommentarer om litteraturen och livet – det är just vad boken behöver. Hon har en gammaldags, östeuropeisk syn på konstens uppgift: ”det första och viktigaste är kampen mot medelmåttigheten.”

Och sedan blir det ännu bättre. Det som räddar boken är att Ugrešić glömmer bort litteraturen – och just i det ögonblicket förvandlas det hon skriver till litteratur. Så paradoxalt fungerar litteraturen!

En läsare testamenterar ett hus till henne, och hon återvänder till det krigsskadade Kroatien, misstrogen mot sina egna reaktioner. Vill hon, som levt så länge i exil, verkligen skaffa sig ett hem? I huset bor en före detta domare som arbetar som minröjare. Ugrešić börjar berätta istället för att referera, och som jag misstänkte är hon utmärkt på dialog och situationer. Jag är inte säker på att allt hon berättar verkligen har hänt, men vad spelar det för roll?

”Räven” lever upp i konkreta scener. Minröjarnas smeknamn på de olika sorters minor som blivit kvar efter kriget. Ugrešićs vilja att rädda minnet av de avantgardistiska 1920-talsförfattare – Daniil Charms med flera – som Stalin utrotade. Hennes ilska över att varje generation upprepar samma mönster av misär och våld. Skammen när hon minns att hon gav sin mamma en kanariefågel för att slippa umgås med henne – mamman tar emot fågeln ”lika underdånigt som ett slag hon inte kunde återgälda.”

Hur berättelser blir till får jag inte veta. Det gör ingenting, för jag har aldrig frågat. Jag har inget behov av att veta det. Det viktiga är inte var berättelser kommer ifrån, utan vart de är på väg, vad de rör vid, vad de når fram till.

Dubravka Ugrešić
Räven
Översättning Djordje Zarkovic
Albert Bonniers förlag

Det här är en längre version av min recension, som publicerades i UNT 3 november 2019.