Först behöver man förklara en sak för ungefär halva den svenska mediebranschen, som får nostalgiska associationer till Sex Pistols, The Clash och Ebba Grön så fort de ser ordet punk: Pussy Riot är inget punkband.

En aning om att de är något annat och något mer än punkare får man om man läser de avslutande tal som de höll under rättegången 2012. Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj nämnde bland andra Montaigne, Guy Debord, Josef Brodsky, Solzjenitsyn och filosofen Berdjajev, samt citerade ur Bibeln (en översättning av deras tal kan läsas hos den amerikanska kulturtidskriften n+1). I det ögonblicket, när de välformulerat smulade sönder domstolens anklagelser, framstod de som klassiska, egensinniga ryska dissidenter. Visst är det befriande att de är så orädda att de kan ropa ”Putin har pissat på sig”, men verkligt spännande blir det först när man upptäcker vad som ligger bakom deras protester.