(En något kortare version publicerades i UNT 9 december 2018)

När de första engelsmännen kom till Australien kände de igen landskapet hemifrån, men de förstod inte vad det betydde. I april 1770 landsteg James Cook i östra Australien. Med på världsomseglingen fanns konstnären Sydney Parkinson. Så här beskrev han det land som mötte dem: ”Landet var mycket bördigt och behagligt, och träden, helt fria från undervegetation, påminde om planteringar i en gentlemans park.”

Han visste inte hur rätt han hade, berättar Peter Rowley-Conwy, professor i arkeologi vid universitetet i Durham. Det var ingen vild, ursprunglig kontinent som mötte engelsmännen. Landskapet liknade en park för att det var lika kontrollerat som en park. Först på senare år har vi börjat förstå hur radikalt de australiensiska aboriginerna har omformat sitt landskap.

För att förklara vad han menar gör Peter Rowley-Conwy en liten utvikning. Titta på det här brittiska landskapet, säger han, och klickar fram nästa bild under sitt föredrag. Ni ser gröna, böljande kullar, små skogsdungar, lite längre bort slingrar sig ett blänkande vattendrag. Ser det naturligt ut? Allt som möter blicken är planerat av människor. Närmare bestämt av Lancelot Brown, känd som ”the Shakespeare of gardening”. Brown var det brittiska 1700-talets viktigaste landskapsarkitekt och formgav drygt 170 parker. Ser man ett landskap som liknar de parker som Brown utformade åt sina gentlemannakunder – öppna gräsytor, skogsdungar utan undervegetation – är det ett säkert tecken på mänsklig verksamhet.

Det är inte bara jordbrukare som sätter sin prägel på landskapet. Redan som jägare och samlare förändrade människan sin omgivning på ett mycket medvetet sätt. Aboriginerna startade kontrollerade bränder för att de ville ha ett landskap med öppna gräsytor. Regelbundna bränder gav mer gräs, vilket i sin tur drog till sig fler känguruer, som de jagade.

Vi har underskattat vad människan var i stånd till på jägar- och samlartiden, säger Rowley-Conwy. Idag vet vi också mer om Australiens förhistoria. På 1970-talet hittade en forskare spår av växter som var anpassade till regelbundna bränder; han uppskattade deras ålder till 60 000 år. Det ansågs absurt, eftersom man då ännu trodde att människan inte hade kommit till Australien förrän för 20 000 år sedan. Sedan dess har dateringen av växterna flyttats framåt och tidpunkten för människans ankomst flyttats bakåt. 2017 upptäcktes en boplats i norra Australien som är 65 000 år gammal.

Jag lyssnar till Peter Rowley-Conwy på konferensen ”The age of humans in Europe”, som hölls på Wenner-Gren Center i Stockholm i månadsskiftet augusti–september. Numera kan vi läsa DNA från tiotusentals år gamla ben och vet därmed en hel del om hur människor har rört sig över jordklotet under förhistorisk tid. På konferensen berättade internationella föreläsare om de spännande insikter som uppstår när genetiker och arkeologer kombinerar sina senaste forskningsresultat.

De senaste åren har ordet ”antropocen” kommit på modet.  Efter de geologiska tidsåldrarna eocen, pleistocen, holocen med flera befinner vi oss nu i en tid där det är människan, inte geologiska krafter, som omdanar hela planeten, och därför, har det föreslagits, bör vår tidsålder kallas antropocen (”anthropos” är ”människa” på klassisk grekiska). Den norska kulturtidskriften Vagant har uppmärksammat begreppet antropocen i flera nummer; för en introduktion, se nummer 3/2014. För Australiens del började antropocen när de första människorna satte sin fot där.

Rowley-Conwys föredrag får tanken att svindla en aning. Om jägare och samlare förvandlade Australiens landskap gjorde de det sannolikt överallt i världen, vart de än kom. Det skogtäckta Europa lät sig inte omgestaltas lika lätt som det torra Australien, men enligt Rowley-Conwy finns det tecken som tyder på att ek och hassel var betydligt vanligare under stenåldern än de skulle ha varit om de hade växt naturligt. Ekollon och hasselnötter var uppskattad föda; Rowley-Conwy tror att stenåldersmänniskorna har bränt och röjt skog för att skapa de öppna ytor som krävs för att ek och hassel ska trivas. Efter att jag har lyssnat på honom är planeten inte riktigt sig lik.