För 80 år sedan utkom författaren Ludvig ”Lubbe” Nordströms reportagebok om misären på landsbygden: Lort-Sverige, en svensk reportageklassiker. Få samhällsreportage har blivit lika omdebatterade. 1938 var folkhemmet redan ett väletablerat begrepp, men Nordström ville peta hål på den nationella stoltheten och visa upp den fattigdom och de usla bostadsförhållanden som fortfarande var vanliga på landsbygden. ”Om nationen som helhet kan såras i sin allt tjockare självbelåtenhet, så är det däremot en välgärning”, skrev han. Han reste 1.100 mil från Skåne till Norrland och redovisade vad han sett i en serie radioprogram (”På husesyn med Ludvig Nordström”) samt i boken Lort-Sverige.

Vad upptäcker man när man läser honom idag? Det skriver jag om i en understreckare för SvD: Husesyn i folkhemmets allra snuskigaste vrår (23 okt 2018).

Det första som händer när man läser Lubbe Nordströms ”Lort-Sverige” 80 år senare är att myten om det homogena Sverige går sönder. I en av de stugor han besöker förstår han inte ens språket. Tillsammans med en skånsk bostads­inspektör har han klivit in i något som han beskriver som ”en blandning av grotta och jordkula”. En sjuk och utmärglad gubbe ligger till sängs; i köket, smutsigt som en smedja, sitter en tandlös gumma.

– Det var svårt! sade jag till inspektrisen. Hon bara ruskade på huvudet igen. Men, tillade jag, vad talade gubben och gumman för språk? För svenska var det i alla händelser inte.
– Neej, det var danska. Di gamle talar danska ännu på många håll.
– Ren danska?
– Ja, på sina håll, men annars en blandning, och den kan vara svår nog att begripa till och med för mig.

Föreställningen att Sverige förr i tiden var homogent har redan blivit tröttande vanlig. Den har uppstått, tror jag, för att vi håller på att förlora förståelsen för vad det är som gör att ett samhälle fungerar någorlunda väl. I det läget uppstår en historielös myt: om folk inte kastade sten på ambulanspersonal förr i tiden måste det ha berott på att Sverige var totalt homogent. Detta inbillade homogena Sverige kan man sedan, allt efter sin politiska läggning, idealisera (vi måste tillbaka dit!) eller äcklas av (vilken tur att vi äntligen har fått lite mångfald!).

[…]

När jag läser Nordström är det omöjligt att inte märka att något har hänt med språket sedan dess. Det märks i hans iakttagelser, i hans dialoger och omdömen. Han skriver drastiskt, engagerat, ilsket, alltid i högt tempo. 2018 års skrivna svenska, inklusive min egen, är både långsammare och mer abstrakt. Vad beror det på? Modernitet föreställer man sig gärna som ökad hastighet: ju modernare desto snabbare. Ur den aspekten är vi mindre moderna än Nordström. Vårt skriftspråk är på väg i en annan riktning. Vart kan vi ännu inte urskilja.

Läs fortsättningen i SvD.

_____

Tillägg:

… och här har ni det moderna Lort-Sverige, 2018. ”De bor i miljöer som vi västeuropéer inte ens kan föreställa oss”, säger Thomas Österberg, före detta polis. ”Sverige har fått ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta”, skriver Elinor Torp i Dagens Arbetes granskning av omänskliga villkor i svartjobbens Sverige. Läs den också.