Jag har skrivit en understreckare om Peter Watsons Den gudlösa tidsåldern i SvD: Kan religion fylla tomrummet efter gud? (8/8 2018).

På 673 sidor skildrar Watson det sekulära tänkandets historia från slutet av 1800-talet fram till idag. Som utgångspunkt har han valt Nietzsches ”gud är död”. Men, som Nietzsche har sagt i ett annat sammanhang: om himlen försvinner ska ni inte tro att jorden förblir likadan. Watson berättar om de författare, konstnärer och filosofer som på olika sätt har försökt hitta mening i en tillvaro där det inte längre finns någon gud. Och vad händer idag, när religionerna verkar vara på väg tillbaka?

Religionerna är tillbaka. Det är dags att ta dem på allvar igen. Jag har inte hört det från Gud personligen, men jag har läst det i tidningen, och det räcker för att jag ska tro på det.

Världen har upplevt många tidigare religiösa väckelser, men den här gången är det något konstigt med religionens återkomst: det är så lite religion i den. När vi talar om religionens återkomst talar vi om slöjor, aborter, delade badtider, evolutionsundervisning i skolan, skilsmässor, hbtq-rättigheter, förtryckande stater och förtryckande familjer. Det finns en gemensam nämnare här. Inget handlar om andlighet eller om livet efter detta. Allt handlar om makt: makten över andra människors vardagsliv här och nu. Många troende verkar uppriktigt sagt mer intresserade av makten över andra människors liv än av den himmel de säger sig tro på.