I tidskriften Respons (6/2017) skriver jag om ett litet telegram som förändrar bilden av den ryska revolutionen.
Hundra år efter oktoberrevolutionen visar Deutsches Historisches Museum i Berlin en utställning om revolutionsåret 1917. Det mest uppseendeväckande föremålet på utställningen är ett telegram. Det ligger där som om det inte var något särskilt med det. Telegrammet är mycket kort: ”Steinwachs telegraferar från Stockholm den 17/4 17: Lenin inresa Ryssland framgångsrik. Han arbetar helt enligt önskemål.”
Dessa två meningar är en liten jordbävning som rubbar resten av utställningen, för att inte säga hela bilden av den ryska revolutionen. Telegrammet skickades den 21 april 1917 av Werner von Grünau från militärens högkvarter till det tyska utrikesministeriet. Steinwachs arbetade för den tyska militära underrättelsetjänsten i Stockholm.
Under första världskriget gav det kejserliga Tyskland bolsjevikerna ekonomiskt stöd för att försvaga Ryssland och för att Lenin lovade sluta fred om han tog makten. Därmed skulle Tyskland få det lugnt på östfronten och kunna koncentrera sig på att vinna kriget i väst.
”Vi måste ovillkorligen förorsaka största möjliga kaos i Ryssland”, skrev diplomaten Ulrich von Brockdorff-Rantzau till utrikesministeriet den 2 april 1917. Utrikesministern Arthur Zimmermann ansåg att ”det ligger i vårt intresse att den radikala falangen bland de ryska revolutionärerna får övertaget.”
5 kommentarer
1 Magnus | 4 maj 2018, 12:19
Ja, det är en fascinerande historia, och ett historiskt nexus där en del av frågorna fortfarande står öppna och under diskussion efter hundra år. Förmodar att du har läst Michael Pearsons ”Det plomberade tåget” – han följer frågan om Lenin, Parvus och stödet från Berlin genom hela boken. Eller Hans Björkegrens ”Ryska posten” som grävde vidare i frågan.
Solzjenitsyns ”Lenin i Zürich” är en av mina favoritromaner om politik f ö. Ett säkert, genomskådande och ändå på något vis respektfullt porträtt av Lenin – och den långa mentala duellen mellan Lenin och Parvus ungefär mitt i boken är en nagelbitare av rang, tät, rolig och suggestiv och bubblande av insikter. Liksom beskrivningen av februarirevolutionen sedd från Zürich och Lenins kamp för att komma iväg till Petrograd. Det är verkligen skada att den följande delen, som skulle handla om april 1917 med bland annat Lenins hemfärd aldrig översattes till svenska; någon gång måste jag nog försöka få tag på tegelstenen ”April Sjutton” på franska.
2 H. | 5 maj 2018, 17:07
Jag har inte läst någon av de tre – tack för tipsen! Solzjenitsyns Stalinporträtt i ”Den första kretsen” gör mig intresserad av att se hur han framställer Lenin.
3 Magnus | 6 maj 2018, 13:17
You’re welcome! Tekniskt sett är ”Lenin i Zürich” inte en roman för sig, den består av kapitel om Lenin utbrutna ur mastodontprojektet ”Det röda hjulet”, men den låter sig utmärkt väl läsas som en sluten roman. En stor del av boken skrevs/överarbetades just i Zürich, sedan Solzjenitsyn hade kastats ut ur Sovjetunionen och bosatt sig där ett par år.
4 Magnus | 6 maj 2018, 23:27
Det är verkligen synd att ingen tycks ha intervjuat Arthur Zimmermann, som levde ända till 1940, om de här frågorna – eller ens ha skrivit en modern biografi över honom. Barbara Tuchmans bok handlar ju primärt om ”telegramaffären” och USA:s inträde i kriget
5 H. | 12 maj 2018, 14:27
Här finns mycket att upptäcka. Första världskriget och dess följder har hamnat i skuggan bakom andra världskriget, det krig som vi älskar att … tja, älska.
Kommentera