Jag har skrivit en understreckare om Känslornas revolution, en antologi om det svenska 70-talet (SvD 20/4 2018).

Mest spännande var – oväntat nog – två kapitel om ledarskapskurser. Finns förklaringen till vår tids epidemi av dåliga chefer (Karolinska, Transportstyrelsen med flera exempel) i den förändrade ledarstil som beskrivs i Känslornas revolution?

Högern och vänstern är fullständigt överens om vilka klichéer som ska användas när vi bygger den gemensamma bilden av 70-talets Sverige – och lika okunniga om vad som fanns utanför klichéerna. Lyckligtvis tar två av bokens författare med oss in i ett oväntat rum.

Ekbergs och Tillemas texter handlar om ledarskapskurser, och det är mycket mer spännande än det låter. Vid den här tiden introduceras en ny typ av chefskurser, kallad sensitivitetsträning. Förebilden är amerikansk. 70-talets känslomässiga frigörelse brukar associeras till olika alternativrörelser på vänsterkanten, skriver Tillema, men samma slags frigörelse eftersträvades ”i det privata näringslivets och de statliga myndigheternas fortbildning”. Pådrivande i den här utvecklingen var något som kallades Personaladministrativa rådet; bakom det stod Svenska Arbetsgivareföreningen och de tunga fackföreningarna LO och TCO.

Rationella chefer som hade tränat bort sitt känsloliv skulle nu tränas i öppenhet, nyfikenhet och känslomässig närvaro. Herrar från AB Atomenergi uppmanades ta av sig skorna och sätta sig i ring på golvet, så att deras fötter snuddade vid varandra. Tyckte kursledarna att någon deltagare inte var tillräckligt närvarande, står det i en rapport från 1972, brukade de avbryta med frågor som: ”Hur känner du för detta? Hur känner du dig just nu? Berätta!”

Här bör det darra i hörselnerven hela vägen in till förståndet. Tänk inte, känn! En gång var det en ny och nödvändig uppmaning. Från den sortens normativa frågor, tror jag, går det en rak linje fram till vår tid, när ”Jag känner!” har blivit en replik som inte tål några motargument.