Jag har emellanåt undrat när det skulle bli dags att läxa upp mig för att jag kritiserar en av vår tids mäktigaste ideologier – identitetspolitiken. Oväntat nog blev det Malte Persson som kände sig manad att hålla i pekpinnen. Persson gick till angrepp mot mig i en artikel om Donald Trump och identitetspolitik ”Okunnig kritik mot identitetspolitiken” (Expressen 28/1 2018).

En som inte är högerskribent, men som särskilt ihärdigt drivit tesen om identitetspolitiken som vår tids stora ondska är kulturskribenten Håkan Lindgren.

Jag svarade honom i SvD 6/2 2018 – läs artikeln här. [Nu uppdaterat med rätt länk!]

Jag skulle inte säga att identitetspolitiken är ”vår tids stora ondska”, däremot att den är en konservativ, reaktionär idé som genom någon lustig historisk ironi har blivit de progressivas favoritleksak. Den kommer inte att ge oss en rättvisare värld.

Malte Persson svarade i en avslutande artikel (Expressen 7/2 2018).

Vad är det för fel på identitetspolitiken? Det utvecklade jag i två längre artiklar för SvD 2014. Del ett: Reaktionär politik i radikal förpackning. Del två: individen är ingen lösning.

Var vi inte, alldeles nyss, glada över att ha kastat ett gäng föråldrade idéer på sophögen? Nu köper vi tillbaka renhetstänkande, patriarkat och kollektiva karaktärsegenskaper bara för att de marknadsförs under namnet identitet. Identitetstänkandet förpackar reaktionära idéer som progressivt vänstertänk: det måste vara århundradets mest framgångsrika marknadsföringskupp. Någon kunnig person borde skriva historien om hur det gick till när identitetstänkandet lyckades vända postmodernismen ut och in som en handske: från dekonstruktion av all autenticitet gick det förvånansvärt lätt att återvända till en bergfast tro på autentiska gemenskaper.

Se också min artikel i tidskriften Respons, om vad som händer när identitetspolisen börjar inskränka författarnas frihet.