På kort tid har han gått från karikatyr och fågelskrämma till omkramad nationalsymbol, en sorts manlig Astrid Lindgren, lämplig för ankomstkorridoren på Arlanda. Vi har flippat som en strömbrytare mellan dessa båda lägen. Fanns det något ögonblick däremellan när den svenska offentligheten tog honom på allvar? Tänker vi göra det nu?

Läs recensionen här: ”När Bergman beskriver hur en idé föds går en ljusning genom texten”

Bonusanekdot
1960, när Bergmans internationella berömmelse hade börjat växa (Cannes, Oscar), gjorde filmtidskriften Chaplin ett anti-Bergman-nummer. Initiativet till numret kom från Bergman själv, men det kände bara redaktionen till. Under pseudonym skrev han en riktigt elak och genomskådande uppgörelse med sig själv. Han påstod sig vara den påhittade franske filmkritikern Ernest Riffe. Stig Björkman, som då var redaktör, har berättat att många citerade ur den kloke fransmannens artikel med förtjusning: där fick han, den där jävla Bergman. Hur det låg till avslöjades i ett senare nummer. Texten ingår i Artiklar, essäer, föredrag, liksom den inledning till Chaplin-numret han skrev under eget namn: ”Varje gång man anser det mödan värt eller nödvändigt att avliva mig, har jag möjlighet att uppstå i renodlat skick.”