Jag får erkänna att jag har tappat räkningen. Jag vet inte längre om det internet vi har är version 2.0 eller 3.0 eller någon annan spännande siffra, men folk som skriver om nätet kan fortfarande komma undan med samma floskler som 2005.

När Joel Halldorf (28/10), Emmanuel Karlsten (31/10) och Rasmus Fleischer (4/11) debatterar internet i Expressen får läsaren en betryggande déjà vu-känsla.

På nätet skulle amatörerna äntligen tillåtas utveckla sin kreativitet, påstods det – en lögn som vem som helst med lite äkta antielitistiskt tänkande hade kunnat genomskåda. Att det fanns en amatörkultur före nätet var det viktigt att glömma, för nu såg ett antal företag sin chans att bli rika genom att använda den tidigare kommersiellt ointressanta amatörkulturen som gratis råmaterial för sina sajter. Eftersom dagstidningarna inte längre var lika viktiga för annonsörerna uppfostrades vi att förakta dem (”gammelmedia”, ”elit”, ”grindvakter”) så att vi inte skulle sakna dem om de försvann.

Allt detta var en rökridå av bullshit. I skydd av den byggdes det nät vi fick: monopolföretagens och massövervakningens. Det borde vara utgångspunkten för varje saklig debatt om nätet. Hur det gick till framgår utmärkt av Astra Taylors bok The people’s platform. Taylor är en aktivistisk dokumentärfilmare – lycka till med att beskylla henne för att vara rädd för att förlora några gammelmediapositioner. Boken skrev hon för att hon tvingades konstatera att det småskaliga, kreativa internet som hon hoppades på inte har blivit verklighet.

Jag kommenterar Halldorf, Fleischer och Karlsten i en krönika för SvD.

Jag presenterade Astra Taylors The People’s platform i en radioessä för Obs, som kan läsas här.