Jag har skrivit en understreckare om Zygmunt Baumans sista bok Retrotopia.

Inget skvallrar om att jag läser en 92-årig mans sista bok. Zygmunt Bauman tänker och skriver med en smittsam intellektuell iver. Hans iver överförs till mig även när han gör mig otålig, när jag tycker att han gör det för enkelt för sig och när han ger mig lust att säga emot – kanske framför allt just då. Det är inte alla sociologer som skriver bladvändare, men jag måste erkänna att det ibland är Baumans pratsamhet som får mig att vilja vända blad.

”Retrotopia” (Polity Press) handlar om den pessimism som mer än något annat präglar vår tid. ”Retrotopia” är motsatsen till utopia. Vi har slutat hoppas på framtiden, i stället tittar vi bakåt, mot ett inbillat förflutet när allt var som det borde vara. I Frankrike tror 90 procent av alla ­föräldrar att deras barn kommer att få det sämre, enligt historikern Rutger Bregman, som Bauman citerar.

Missnöjets gåta? Ja, någonting är underligt här.

Baumans problembeskrivning – och många andras – får mig att vilja ställa en fråga: märker ni att någonting är underligt här? Missnöjet skulle kunna vara en tillgång, en enorm samhällsförändrande kraft. Varför är det inte så? I vår tid är det tydligen förbjudet att göra något konstruktivt av sitt missnöje. Varifrån kommer ­impulsen att göra något om inte ur missnöje – men vi ­använder vårt missnöje på ett annat sätt. Vi missbrukar det, misshandlar det, förnedrar det, tillåter det inte att ta sig några andra uttryck än bitterhet och gnäll; vi använder vårt missnöje för att bibehålla status quo eller för att förvärra läget.

Läs hela artikeln i SvD.