Ibland luras han lite, Nicholas Carr. Här kommer ett stycke typisk text från en pressrelease för en stor bredbandssatsning, skriver han i sin senaste bok Utopia is creepy – and other provocations. Och citerar: ”Tankar kommer att spridas över världen med ljusets hastighet, omedelbart tänkta, omedelbart skrivna, omedelbart förstådda. De kommer att täcka jordklotet från den ena polen till den andra – plötsliga, ögonblickliga, brinnande av lyskraft från den själ från vilken de bröt fram.”

Jag ljög, förklarar han sedan. Texten skrevs 1831 av den franske poeten och politikern Alphonse de Lamartine. Vad Lamartine hyllade var den tidens spännande nya kommunikationsteknologi: den dagliga tidningen. Böcker är föråldrade, fortsatte Lamartine. De är inte anpassade till tidens tempo: ”Den enda bok som är möjlig från och med idag är en tidning.” Sedan har det fortsatt med allt snabbare massmedier – telegraf, radio, TV, internet. Idag är det tidningen som är föråldrad, kommenterar Carr, men de som dömer ut tidningen använder sig i stort sett av samma argument och tankefigurer som Lamartine.

Det som blir synligt genom sådana exempel är vårt omogna förhållande till tekniken. Generation efter generation upprepas samma löften, förhoppningar och förväntningar, det är bara de tekniska föremålen som byts ut. 1878 kunde man läsa i New York Times att grammofonen skulle revolutionera skolan och göra lärarna överflödiga. 1913 påstod Edison samma sak om filmen. Därefter var det radion, TV:n och läsplattan som skulle revolutionera skolan. Med andra ord: det som ser ut som en framåtrusande utveckling står fullständigt stilla (de förändringar som sker är aldrig de utlovade, utan andra, oförutsedda). Vi behandlar tekniken på samma sätt som en spelberoende använder sig av en enarmad bandit i Las Vegas. Den teknologi vi har gör oss bara stressade och frustrerade, men nästa ryck i spaken kommer att ge mig allt jag vill ha! Och så matar vi in mynt efter mynt utan att förstå varför storvinsten aldrig kommer.

Det som gör Nicholas Carr till en av USA:s mest läsvärda kritiker av de utopiska ideologier som har vävts ihop kring internet är att han anstränger sig att minnas två eller tre teknologiska skiften bakåt. Mest känd är han förmodligen för The shallows, en bok om hur nätet förändrar läsandet och tänkandet på ett annat sätt än böcker (se min recension av The shallows).

Carr övertygar genom sitt lugn, genom att inte vara någon teknologifiende. Utopia is creepy är ett urval texter från hans blogg roughtype.com samt från tidningar och tidskrifter, skrivna 2005–2016. Urvalet kunde ha gjorts hårdare. Ett par av texterna är så lugna och balanserade att de inte säger något alls. Några har åldrats så mycket eller är så triviala att de kunde ha stannat på nätet, som en text om att det nybildade ordet ”blogga” låter fånigt. Men när Carr träffar rätt är han utmärkt.

Monopolföretag som Amazon, Facebook och Google har ostört kunnat växa sig starka medan frälsta och lydiga skribenter har förvillat oss med fraser om att internet handlar om decentralisering, om att vi ska vara tacksamma för att vi får vara kreativa utan att få betalt. Carr genomskådade tidigt vad som pågick. Han citerar några riktigt minnesvärda floskler – och petar hål på dem med några riktigt snygga nålstick.

Sundar Pichai, chef för Googles mobila operativsystem Android, tycker att det vore ett framsteg om våra uppkopplade apparater hade så stor koll på oss att de kände av när barnen sätter sig i bilen och automatiskt bytte musik till deras favoriter. Så smått drömmer de som har makten att utveckla den teknologi som påverkar allas liv.

En sak som skiljer Carr från alla andra teknologiskribenter jag känner till är att han ibland citerar poesi, lika självklart som när Olof Lagercrantz blandade in skönlitterära associationer i sina samtidskommenterande texter. Diktraderna visar att Carrs tänkande också hämtar näring ur en mark som andra teknologiskribenter inte har satt sin fot på. Att hänvisa till skönlitteraturens nytta gör mig alltid tveksam, men kanske kan man säga att poesiläsandets subtila verkan märks på vad som saknas hos Carr. Han är vaccinerad mot den historielöshet och den självbelåtna blindhet som är karaktäristisk för den bransch han granskar.

Här är ett exempel på den sortens blindhet, återberättat av Carr. Jag har inte alltid varit överens med dig och Sergey Brin, säger en ångerfull Googleanställd till grundaren Larry Page, men i efterhand måste jag medge att ni för det mesta har haft rätt. ”För det mesta?” Page höjer förvånat på huvudet. ”När har vi någonsin haft fel?” Sedan återvänder han till skärmen.

Nicholas Carr
Utopia is creepy – and other provocations
W. W. Norton & Company

(Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten 14 april 2017.)