Just efter att den kvinnliga högtalarrösten har ropat ut att det är dags för alla att gå eftersom mässan stänger för dagen får jag syn på det. Det vansinniga. Det annorlunda. Det som är annorlunda på rätt sätt, som jag behöver, och som jag har letat efter utan att veta hur det skulle se ut.

Jag är säkert en hopplös bokmässebesökare. Jag kan inte tala om vad jag vill ha, men jag är övertygad om att det gömmer sig någonstans i det 400-sidiga mässprogrammet, förmodligen under en relativt oskyldig rubrik. Under bokmässan i Leipzig, som har varit en mässtad sedan sent 1100-tal, går jag på allt från monterdebatter till källaruppläsningar ute på stan. Jag hör mycket som är bra, förståndigt, normalt, godkänt – men det är inte vad jag är ute efter, och jag tänker inte trötta er med att redovisa det.

Författarna har så många starka och grymma livserfarenheter att berätta om, men när de läser ur sina böcker hör man lite för ofta att deras prosa består av den ena felfria meningen efter den andra, som om de trädde färdigfabricerade plastpärlor på en tråd. Deras meningar är oberörda av det innehåll de förmedlar. Meningarna blir inte sårade, arga, rädda eller ens ivriga. Därför letar jag efter något som avviker. Och jag hittar det: en bok skriven av insekter.

Läs fortsättningen i SvD.

Bokmässan i Leipzig pågick 23-26 mars och drog till sig sammanlagt 285.000 besökare.