Så här kan globalisering också se ut. I mitten av 1770-talet skrev en japansk läkare ett brev till en svensk vetenskapsman på deras gemensamma språk holländska. När jag såg ett foto av brevet stelnade rummet till ett ögonblick, som det gör när världen blir en liten aning större. Vi har varit globala betydligt längre än vi tror. Mottagaren, Carl Peter Thunberg, tilltalades ”Mijn heer” (min herre) – särskilt svårläst är det inte ens idag.

Jag brukar gå på de öppna föreläsningarna på SCAS (Swedish collegium for advanced study) i Uppsala i hopp om att få höra något som gör att världen utvidgas. Det går aldrig att förutse när det ska hända. Den här gången visste jag bara att litteraturprofessorn Marie-Christine Skuncke skulle tala om uppsalabotanikern Thunberg, men när hon visade bilden av brevet förstod jag att jag hade kommit rätt. Bakgrunden till brevväxlingen har Skuncke skildrat i sin bok Carl Peter Thunberg: botanist and physician.

Thunberg var en av de linnélärjungar som gav sig ut på forskningsfärder runt om i världen i slutet av 1700-talet. Hans uppdrag var att studera den japanska naturen, samt att skicka växtprover till Burman, Linné och andra vetenskapsmän. Framme i Japan stötte han emellertid på ett problem. De japanska myndigheterna lät inga västerlänningar gå iland. För att minimera oönskade utlandskontakter hade de byggt den konstgjorda ön Deshima, en palissadomgärdad plattform utanför Nagasaki, försedd med bostäder och tolkar. All utrikeshandel försiggick på Deshima.

Här kommer tolkarna in i bilden. Vid den här tiden fanns det en enorm hunger efter västerländskt vetande bland japanska vetenskapsmän. Översättningen av medicinsk litteratur hade så smått kommit igång: för japanerna var en handbok i anatomi lika dyrbar och eftertraktad som japanska växter och konstverk i Europa. De japanska tolkarna var närmast en blandning mellan översättare och läkare, och vissa läkare var så intresserade av europeisk medicin att de hade börjat lära sig holländska. Under Thunbergs år i Japan, 1775–76, pågick ett intensivt intellektuellt utbyte. Katsuragawa Hoshu, en av de japanska läkare som Thunberg träffade, skrev efteråt att han inte träffat någon västerlänning som var så välutbildad.

Tolkarna smugglade in växter till Thunberg, brev och böcker utväxlades. Hans kunskaper var så uppskattade att han tilläts besöka lärda kollegor i huvudstaden Edo, som då hade en miljon invånare. För Thunberg, född i Jönköping, måste det ha varit en syn. Katsuragawa Hoshu, en av de japanska läkare som Thunberg träffade, skrev efteråt att han inte träffat någon västerlänning som var så välutbildad. Han är fortfarande ihågkommen: när kejsar Akihito besökte Uppsala 2007 var han särskilt intresserad av Thunberg, som anses ha lagt grunden till den japanska botaniken.

Hemma i Uppsala väntade en professorstitel på Thunberg. Han togs emot av Gustav III och skänkte kungen de japanska mynt han hade tagit med sig – eller rättare sagt smugglat ut från Deshima i sina skor. Kungen blev förtjust och Thunberg kunde kröna sin karriär med att anlägga Uppsalas Botaniska trädgård. Mitt i parken uppfördes Linneanum för att rymma universitetets botaniska samlingar, som utökats genom Thunbergs resor. Idag ligger SCAS där. Och cirkeln sluts på ett vackert sätt: Skuncke höll sitt föredrag om Thunberg i hans eget Linneanum.

Tidigare publicerad i UNT.