Jag har läst Lena Anderssons Allvarligt talat – en bok med frågor och svar från hennes radioprogram med samma namn. Läs recensionen i SvD.

_____

Lena Andersson har modet att strunta i vad hon förväntas tycka: ”Min grundhållning är att man inte ska leva för andra utan för sig själv, och att detta är det finaste man kan göra mot både andra och sig själv.” Den sortens mod behövs om man vill komma någonstans i undersökningar av moraliska frågor – men kommer hon till några intressanta resultat?

Varför blir det krig, undrar en lyssnare. Andersson svarar: ”Människor vill bestämma över andra för att de anser att det blir bättre så.” Här gömmer sig säkert en klok tanke, men Andersson har förenklat och komprimerat det hon har tänkt ända tills det låter som en mening som kunde ha plockats ur en skolbok för mellanstadieelever.

Och vänta nu, skulle vi inte vara existentiella här? Varför nöjer sig Andersson så ofta med att erbjuda pappig amatördarwinism? Någon frågar om konst- och musikupplevelser, och får ett svar som inte når längre än till självklarheter som att förmågan att bli berörd av konst beror på ”den evolutionära nödvändigheten” att ”avkoda” omvärlden.