Richard Dawkins är uppenbarligen den ende som är sarkastisk på Twitter. Han blir tillfrågad om det så ofta, senast i ”Skavlan”, som om ingen hade stött på något liknande förut. Dawkins talar som idealbilden av en Oxfordprofessor – rörligt, smidigt, beläst och med en ständigt antydd, men sällan infriad humor. Livligheten i hans sätt kontrasterar mot det mekanistiska i hans budskap. För honom är det ingen väsentlig skillnad på dataprogram och levande organismer. Det ger mig lust att säga emot. Men först blir det ett par snälla frågor …

Jag har intervjuat Richard Dawkins för SvD. Läs intervjun här.

En av de saker jag ville fråga honom är om de senaste årens utveckling inom epigenetiken har förändrat hans syn på kroppen som genernas överlevnadsmaskin. Är det – utifrån det vi vet nu – fortfarande relevant att tala om själviska gener? För att förstå en organism räcker det inte med att kunna läsa organismens DNA. Man måste också förstå det reglersystem som styr vilka gener som läses och vilka som inaktiveras – detta kallas epigenetik.

Mer om epigenetik kan man läsa i min understreckare ”Generna och kroppen – vem använder vem?”