Det mest intressanta med Ulrika Kärnborgs Klickokratin är påståendet att vana internetanvändare har svårt att söka information. Enligt Kärnborg börjar det först nu visa sig vad nätet är: inte ett informationsmedium, utan ett socialt medium. När folk blir vana vid nätet blir de bättre på det som tekniken uppmuntrar dem att göra, nämligen bygga relationer i sociala nätverk, men de blir inte bättre på källkritik eller kunskapssökande.

_____

Ulrika Kärnborgs bok om dagspressens kris gör mig efter en stunds läsning lika otålig som den debatt om litteraturkritikens försämrade villkor som Uppsala författarsällskap ordnade i våras. Och av samma skäl: man får höra de vanliga sakerna ännu en gång. När samma saker upprepas utan utveckling, utan att några nya insikter tillkommer blir man lite dummare för varje gång man får höra dem.

Jag är helt överens med Kärnborg om att journalistiken är en grundbult i ett demokratiskt statsskick. Demokrati är mer än rösträkning vart fjärde år, den är framförallt en mentalitet. Den kräver upplysta medborgare och någon form av gemensam arena för nyheter och diskussion – som naturligtvis inte måste vara en papperstidning, men nätet är inte en medborgerlig arena eller ens ett neutralt verktyg för att hämta information.

Nätanvändandet har gått in i en ”mognadsfas” och nu börjar vi kunna urskilja vad det är vi har fått. Nätet är framförallt ett massmedium för att bygga relationer, skriver Kärnborg. Flera studier visar att ”vana internetanvändare har svårt att söka information”. När folk blir vana vid nätet blir de bättre på det som tekniken uppmuntrar dem att göra, nämligen bygga relationer i sociala nätverk, men de blir inte bättre på källkritik eller kunskapssökande.

Kärnborg, som är författare och kulturskribent, vill framförallt försvara litteraturkritikens och kulturjournalistikens värde. Även där är jag helt överens med henne, men just därför väntar jag mig mer av en bok av det här slaget. Jag begär inte att hon ensam ska lösa tidningskrisen, men jag saknar oväntade insikter, egensinnigt tänkande, påminnelser om sådant som andra mediedebattörer har glömt bort. Hon skriver ju själv, när hon sammanfattar ”kulturjournalistikens viktiga uppgift”, att man ska ”kisa mot de mörka hörnen” för att upptäcka vad ingen annan har sett.

Klickokratin är en lägessammanfattning, en lättglömd journalistisk bokprodukt. Kärnborg har talat med en hel del branschfolk, men inte mycket blir sagt. Sin hårdaste kritik riktar hon mot tidningsägarna. I våras granskade tidskriften Scoop de vinster som ägarfamiljerna har plockat ut ur tidningsbranschen de senaste tio åren. Tusen journalistjobb har försvunnit medan ägarna har gett sig själva 3,3 miljarder i vinst – en uppgift gav mig en ny syn på tidningarnas kris.

Kärnborg beskriver handfallna tidningsägare som möter konkurrensen från nätet med bisarra nysatsningar, som att ösa ut pengar på att låta en vinskribent göra webb-TV från en vinprovarkonferens i Italien, medan lokaljournalistiken försummas. Tidningarna styrs inte bara av hänsynslösa affärsmän – då skulle de åtminstone göra bra affärer. Det verkar lika ofta vara kaptenen från Costa Concordia som håller i rodret. Det är inte honom man vill ha på bryggan när det blåser upp till storm.

Ulrika Kärnborg

Klickokratin. Mediekrisens första offer är sanningen

Atlas

Min recension har tidigare publicerats i UNT.