Jag recenserar John Ajvide Lindqvists Rörelsen i SvD.

För mig är John Ajvide Lindqvist inte skräckförfattare utan en sällsynt effektiv Sverigeskildrare. Han konstruerar inga representativa Svenssons, han gör tvärtom: han skriver om udda och avvikande personer. Genom dem får han det här landet att framträda mycket tydligare än det någonsin har gjort i vårt sopberg av påstått samhällsskildrande deckare. Han är suverän på att frammana stämningar och atmosfärer, på att tillverka personer som är bekanta trots att jag aldrig har träffat någon som liknar dem. I hans böcker kan jag känna hur luften smakade på 80- och 90-talen – det är den tiden, inte nuet, som är hans specialitet.

Hans skräck, när den är som bäst, är inga importerade och påklistrade Hollywoodeffekter. Den är ett koncentrat av något som redan finns här, i landskapet och i människorna. Du rundar en kurva på skogsvägen och där kommer Morrisseygrabbarna på sin flakmoped, fullkomligt självklara. Det påminner om när Simon Stålenhag placerar en robot eller något annat gåtfullt maskineri i sina målningar av ett eftermiddagstrist 80-talssverige. Samma bild utan robot hade varit mindre realistisk, inte mer. Med roboten är det på samma sätt som med Ajvide Lindqvists övernaturliga inslag: något som redan fanns i luften har kristalliserats och antagit synlig skepnad.

Den här gången har Ajvide Lindqvist tagit två stora risker. Dels använder han sig själv som huvudperson. Dels skriver han om Palmemordet.

Läs fortsättningen i SvD.