”Hitler ligger väl förmodligen och tuggar mattor nu ett slag igen”, kommenterar hon när Führern inte visade sig under det smått desperata tioårsfirandet av partiets maktövertagande 1943. Astrid Lindgrens krigsdagböcker från åren 1939–45 är skrivna med en blivande författares ivriga intresse för vad som pågår, som om hon törstade efter något att använda sin förmåga till. Några illusioner om vad ett modernt krig innebär har hon inte: sonen Lars ”skulle jag skjuta själv, tänkte jag, hellre än att släppa honom ut i kriget.”
Jag skriver om Astrid Lindgrens krigsdagböcker i UNT.
0 kommentarer
Inga kommentarer
Kommentera