… det jag uppskattar hos Tranströmer är den öppning mot skräck, sorg och osäkerhet som finns i hans dikter. Han befinner sig långt ifrån den fördomsfulla bilden av honom som den skicklige hantverkaren som skriver snäll metaforpoesi om naturen. I en av hans texter sticks en lång, grå båtshake in genom fönstret bland människorna på en nervig och glittrig fest (om jag minns rätt). Det är en av mina favoritrader.

När jag letar efter den där båtshaken hittar jag så mycket annat, alltför mycket annat. Till exempel det här, om hur han blir trött när han kör, lägger sig att sova i sin bil och inte känner igen sig själv när han vaknar.