Det lät som världens mest utslitna historia. En man har tappat minnet. Den här gången heter han David. Men av alla litteraturtips jag fick när jag var i Norge var det bara det här som fick mig att reagera. Det kändes som om jag närmade mig något utöver det vanliga.

En annons i tidningen uppmanar folk som har känt David att hjälpa honom att komma tillbaka till sig själv genom att skriva brev och berätta vad de minns om honom. Redan här kan det vara läge att nämna att grundhandlingen inte är vad den först utger sig för. Det är inte Davids annons och det är inget fel på hans minne. Det är, om man så vill, en historia som skruvar diskussionen om vad författare har rätt att göra med sina närmaste ett extra varv, men det är inte där det väsentliga ligger.

Upphovsmannen, Carl Frode Tiller (född 1970), har sedan debuten blivit en av Norges mest hyllade författare, uppmärksammad för sitt psykologiska djupborrande. Innsirkling är hans mest ambitiösa projekt hittills: en roman i tre delar, påbörjad 2007. Den tredje, avslutande delen har just utkommit.

Gamla kompisar och lekkamrater, Davids styvfar, en före detta flickvän och en vän till hans mamma svarar på annonsen. Deras brev varvas med kapitel där de i jagform berättar om sina nuvarande liv. De säger mer om sig själva än om David. Böckerna cirklar inte kring honom utan kring något större: hur det har varit att växa upp och leva i Norge från 70-talet fram till idag, närmare bestämt på Otterøya och i småstan Namsos.

Berättarpersonernas monologer påminner om att lyssna till någon som biktar sitt liv för en psykoanalytiker. Allt, exakt allt ska de sätta ord på – från självklarheter om de traditionella könsrollerna på ön till subtila insikter – och ingenting existerar utöver det som berättas i ord. Men Innsirkling får ett säreget driv från en svart underström som drar genom böckerna. Personerna rannsakar sig själva, omtolkar situationer. Alla har en rastlös vilja att förstå egna och andras reaktioner – vem var det som manipulerade vem?

Och nu kommer vi till det som är Tillers styrka: hans förmåga att stanna kvar i en situation. Att långsamt, mycket långsamt skruva upp frustrationen medan han noterar och analyserar varje blick och varje replik.

Efter ett tag börjar hans konflikter likna varandra. Jagberättarna är osäkra, aggressionshämmade. De hamnar i en situation där de känner sig sårade, underlägsna, förödmjukade. De fortsätter le, alltmer krampaktigt. De försöker sig på ett skämt, som de antar att en självsäker person hade gjort, eller låtsas gäspa, som om situationen inte berörde dem. Allt medan förtvivlan, stressen, ilskan och självföraktet växer inom dem – tills det brister. Är det den där hämningen som är den stora berättelsen om Tillers generation?

Innsirkling är inte översatt. Vågar man hoppas att det går att locka någon att ge Tiller en chans genom att påstå att det är kul att läsa nynorsk? Jag har en känsla av att vår snålt tilltagna norgekvot redan är fylld med Knausgård och en handfull deckare.

(Publicerad i SvD 13 dec. 2014)