Varje tid har sina utopier. En gång handlade de om att människan inte skulle behöva arbeta för hårt – i Thomas Mores ”Utopia” (1516) var arbetsdagen sex timmar. Vill man skriva något som låter utopiskt i dag räcker det med att säga att man vill ha betalt. Det är vad Hannes Grassegger har gjort.
Digitala personuppgifter är ”det tjugoförsta århundradets råolja”, skriver han i den nyutkomna pamfletten ”Das Kapital bin ich” (”Kapitalet, det är jag”, utgiven av det schweiziska förlaget Kein & Aber). Kring dessa data har en miljardindustri växt upp: Google, Facebook och de andra välkända storföretagen. Här är det något som inte stämmer, fortsätter Grassegger: varför har inte du, som är källan till dessa värdefulla data, blivit en oljeschejk?
Enligt en rapport från Boston Consulting Group (”The value of our digital identity”) kommer de europeiska medborgarnas digitala identiteter – den information vi självmant matar sociala nätverk med, plus de spår vi lämnar efter oss genom kreditkort och mobiltelefoner – att vara värda en biljon euro år 2020. Big data är ingen abstraktion, inskärper Grassegger. Big data är vi. Vart och ett av de digitala sandkorn som tillsammans blir eftertraktad statistik har sitt ursprung i en person.
Grassegger är journalist och en av redaktörerna för tidskriften Reportagen. Han beskriver ett genomkommersialiserat, genomövervakat internet, där vi snällt arbetar gratis medan våra nya digitala herrar skördar information genom algoritmer som analyserar opinionsflödet på sociala medier. En bild han inte är ensam om, det är rätt tid för den sortens nätkritik nu och ni har redan läst ett dussin sådana artiklar; jag skulle bara vilja tillfoga en lustig detalj. Som i all komedi hänger den komiska effekten på perfekt tajming – och bättre tajming än så här kunde man inte önska sig.
Det hade inte varit någon övermänsklig uppgift att se detta kommersialiserade internet närma sig från flera mils håll, men medan det byggdes upp var det förbjudet att förstå vad som pågick. Då skulle vi uppfostras till ett tanklöst, historielöst accepterande. Precis efter att vi har blivit beroende, efter att nätet har växt ihop med världen som en svamp vars rottrådar når överallt – då är det dags att vakna och upptäcka att vi har sålt vårt nervsystem för en handfull gratistjänster. Att börja kräva sina rättigheter i den situationen är en aning problematiskt, men Grassegger är full av trotsigt självförtroende.
Vad tycker han att vi borde göra? Var och en ska äga sina personliga data och bara lämna ut dem mot ersättning. Det är vi som ska skriva användarvillkoren, inte företagen. Det är dags att den ohämmade dataexploateringen mognar till en reglerad och rättvis marknad, som i viss mån kan ersätta de inkomster som gått förlorade genom digitaliseringen.
För Grassegger är det ingen praktisk skillnad på Google och NSA. De ägnar sig åt samma sak. Han förutspår att de statliga och privata underrättelsetjänsterna kommer att börja slåss med varandra – om oss. Där har vi vår chans, avslutar han.
(Tidigare publicerad i SvD.)
6 kommentarer
1 Bengt O. | 14 november 2014, 20:47
Väntar på länkar till Krausstreckaren. Under tiden skrev jag detta: http://www.flarnfri.blogspot.se/2014/11/mansklighetens-sista-dagar.html
2 Magnus | 16 november 2014, 14:36
Inlägget om den svenska självbildens och offentlighetens förfall, en krypande långsiktig olust i samhället (i Svenskan för några veckor sedan) var på kornet. I våra dagliga medier beskrivs ju den löpande verkligheten, hemmavid i alla fall, oftast som ett slags Disneyland; den nervösa och indiskreta fnissigheten och upptagenheten av den senaste tv-serien, mobiltelefonen eller youtubesuccén ligger som en våt filt över tidningssidorna (kollade nyss in DN:s kultursida denna helg och kunde bara sucka). Alla som *hörs* fokuserar på att kräva saker till sista millimetern eller att posera med guldtandade leenden, nästan ingen fokuserar på ansvar.
Jag kan verkligen hålla med om att Sverige 1936, där nazistpartierna skrapade ihop mindre än en procent vardera i valet trots att förutsättningarna i tidsläget för framgång var goda – ekonomisk kris, kommunistskräck, ett Tyskland på stark uppgång och utbredd smygrasism – det landet och dess väljarkår framstår som moget och ansvarsfullt jämfört med dagens fnittriga och förbrunande smurfmonarki. Förmodligen var medvetandet om ett hot mot demokratin mycket starkare, en bidragande orsak till att nazisterna inte gjorde bra ifrån sig var troligen också att den tidens röstlagar uteslöt personer som försörjdes av det allmänna. Det är ingen sympatisk lag, inget vi idag skulle vilja ha tillbaka, men den berövade säkert nassarna en viktig del av deras väljarbas: man skulle vilja veta hur många av dem som idag röstar på SD eller SvP som är utslagna eller delvis försörjda genom olika slags offentliga inkomstunderstöd.
Men framför allt var ju Sverige på 30-talet, eller 50-60-talen, ett samhälle med verklig framtidstro och ett land där de flesta unga människor såg möjligheter att kvala in och komma någonstans. Idag är drömmen snarare att delta i en dokusåpa eller att hitta en gudfader som kan underlätta (och diskret finansiera) karriären.
3 H. | 16 november 2014, 15:11
Den tidens väljare och politiker hade välfärden framför sig – vi har den bakom oss* , och då blir det svårare.
*) Visst, den har inte avvecklats helt och hållet, men vi lever redan i föreställningen om att det kommer att bli ännu värre, och situationen i huvudet, var vi tror att vi är och vad vi tror att vi är på väg mot, avgör så mycket.
4 Magnus | 16 november 2014, 15:57
Jag har också intrycket att botten, i någon mening, gick ur Sverige under 1990-talets krisår; det som rök var inte bara en halv miljon jobb och mångas känsla av trygghet utan dessutom värderingar, invanda hedersbegrepp och tilltron till offentligheten som spelplats, som en möjlighet till seriösa diskussioner. Sedan dess har vi haft en halvt schizofren mix av ”det går bättre och bättre dag för dag!” och ”efter oss syndafloden”.
5 Bengt O. | 29 november 2014, 09:05
Ursäkta en sen kommentar: Jag tycker att Magnus karaktäristik av det nutida Sverige är mycket träffande. Bara en randanmärkning: jag trodde att det var klarlagt att stödet till SD och andra högerextremister inte i någon större grad kom från utslagna eller ”försörjda” utan från grupper betydligt högre upp på samhällsstegen. Men jag kan ha fel.
(Läser själv -eller tittar på i varje fall- DN:s nätupplaga varje morgon. Det tyder antagligen på ett masochistiskt drag som jag egentligen aldrig varit medveten om…)
6 Magnus | 1 december 2014, 22:12
Nej, givetvis är det inte långtidsarbetslösa, sjukskrivna eller liknande som driver SD, skriver deras program eller upprop och står längst upp på valsedlarna. Och det är inte heller de som betalar det mesta av partiets kostnader – men de har säkert spelat en stor roll för att öka antalet som _röstar_ på SD. Och den andelen (över 4%) är ju avgörande för att ta steget in i det politiska systemets övre våningar, och därmed att bli en motpart att räkna med. – Och apropå nazisterna så har den berömda ”Millionen stehen hinter mir”-affischen säkert nosat upp en del av sanningen: visst backades Hitler upp ekonomiskt av en del tunga personer och företag i den tyska eliten, och inte bara av Krupp heller!
Nu vet jag inte exakt var man satte gränsen för ”försörjd av det allmänna” som barriär för att få rösta på 30-40-talen (nödhjälpsarbete? sjukpension av något slag? hemmavarande vuxna barn i ett hushåll som tog emot fattigunderstöd?) men det är nog en rimlig gissning att personer som ser sig som starkt ”utanför” och inte har haft något riktigt arbete på länge är en av de grupper som högerextrema partier eller missnöjespartier gärna vänder sig till. Och som sagt, idag vore det varken politiskt eller moraliskt möjligt att införa en sådan rösträttsbegränsning.
Kommentera