Varför omslaget till Lars Åke Augustssons intervjubok ser ut som en löpsedel från en kvällstidning förstår jag inte. Visst, Arne Ruth var tidningsmänniska, men de associationer hans namn väcker går snarare till långa, internationellt utblickande kultursidestexter än till löpsedlar av typen känd person talar ut. Och förresten, vadå ”talar ut”? Han har väl aldrig gjort någon hemlighet av vad han står för. Var de så angelägna om att rimma får man väl vara tacksam för att det inte blev ”Arne Ruth och hans stora trut”.
En av de första DN-artiklar som gjorde djupt intryck på mig var den intervju som Ruth och Maciej Zaremba gjorde med den polske dissidenten Adam Michnik (senare redaktör för Gazeta Wyborcza). ”Jag kommer varken från vänster eller höger, utan från cellen vid Rakowieckagatan”, sade Michnik. Därmed visade han att moraliska ställningstaganden kan grundas på andra saker än den svenska debattens höger-vänsterskala: ”Mitt framgångskriterium är inte segern, utan att jag förblir mig själv trogen. Att jag varje gång jag rakar mig skulle kunna se mig själv i spegeln utan större vämjelse.”
Det var 1990. Inte särskilt länge sedan, men den värld där Arne Ruth gjorde karriär tillhör redan det förflutna. DN Boklördag inledde 2014 med rubriken ”Är jag en mindre fin författare om jag skriver snabbt än om jag skriver långsamt?” – en redaktionell idé som bara kan ha kläckts av personer som inte vet något mer om litteratur än att den är ”fin” och för vilka författare inte är något annat än en sorts kändisar vars status rankas efter lite snårigare regler än de vanliga.
Jag recenserar Arne Ruth talar ut i UNT.
1 kommentar
1 Magnus | 7 februari 2014, 21:50
Det sägs ju att Minervas uggla flyger först i skymningen, men jag håller med om att nästan ingen kunde ha gissat vilka helt-om-girar det svenska kulturklimatet och medielandskapet skulle gå igenom på bara tjugofem år. Det mesta som kultursidor, svensk kultur-tv och reportage och artikelserier i dagspressen sysslade med runt 1990 är helt förändrat eller bortrationaliserat nu, från långa debatter till SVT:s teateravdelning, från djupintervjuer till publicering av färska noveller och dikter i original, innan de kommit i bok, från ambitiös och vässad filmkritik till bevakning av vetenskaplig debatt i utlandet (då och då) till resereportage som inte handlade om New York eller Rivieran och inte primärt var konsumentvägledning.
Man kan verkligen ställa sig frågan hur det gick till. Kultursidornas och tidningarnas förvandling har ju knappast diskuterats i pressen utöver teknologin, förmodligen för att ingen av de inblandade haft mycket att vinna på att ta upp ämnet. Kan väl gissa att en av nycklarna är att en snabb teknisk förvandling och nya massmedier sammanföll i tiden med snabba förskjutningar i samhället och att frågor om media och bildning aldrig har varit riktigt politiskt hett här i landet. Det fanns inget riktigt starkt stöd för den här tanken på kultursidan som öppet universitet, radiokanal och studentkafé i ett, det var inga starka aktörer som kunde eller ville backa upp den mot en mera robust kommersialisering. Och så hade ju ingen pengar längre, i alla fall…
Kommentera