3 kommentarer

• 1 Magnus | 12 november 2013, 15:32

  Tja, Solzjenitsyn gjorde ju alldeles klart redan i förordet till Arkipelagen att han inte avsåg att skriva något slutgiltigt och fullständigt heltäckande verk om lägervärlden, dess människor och dess historia. Det var helt enkelt inte möjligt då, på 50-60-talen, att göra mer än ett försök, en första genomgrävning av arkipelagens historia (dessutom är det förstås en roman, inte bara ett historiskt verk, just saying). Vad han åstadkom (tillsammans med sina sagesmän) var stort nog, men han hade inga anspråk på total fullständighet. Han apostroferar direkt Sjalamov m fl i förordet men säger också senare att han avstått från att ge en fullständig bild av de mest ökända lägren, Kolyma-regionen, därför att de inte lät sig infogas eller utforskas på det sättet, och ibland därför att så många som kom dit aldrig återvände.

  Den här idén att Solzjenitsyn gav en komplett enmansbeskriving av läger och fängelser, som dessutom ”över en natt drog ner byxorna” på den övervägande sovjettrogna vänstern i Västeuropa (som man ofta får höra, t ex av Anne Applebaum eller Per Ahlmark), det är en myt, ett tv-epitet spritt av somliga förläggare, think-tankare och personer om ibland bara har läst några kapitel Solzjenitsyn. Och som dessutom ofta har egna yxor att bryna. Verkligheten är både större och mera spännande än så, och Sasja låter sig som diktare inte alls reduceras till. eh, mannen som ensam avslöjade kommunisternas nattsvarta brott.

  I likhet med Aleksijevitj har jag en djup respekt för Solzjenitsyn, både som författare och människa, men jag skulle tänka mig att hennes tvekan eller invändningar inför honom till sist handlar om något annat än att han inte skulle ha fördömt den sovjetiska polisstaten tillräckligt starkt. Hennes egen tes att alla blir mörbultade i huvudet av polisväldet så grundligt att ingen kan komma upp på fötter igen och stå upprätt, att det uppstår ett slags kollektiv PSTD och efterterror även *efter* diktaturen, den är ju uppenbart orimlig om man tar den bokstavligt. Hur skulle i så fall någon frigörelse vara möjlig, och hur hade ens den ryska 1800-talslitteraturen varit möjlig? Den stiger också upp ur ett samhälle som satt fast i livegenskap, avrättningar och (ofta) terror, och många av dem som skrev den tidens stora romaner var djupt medvetna om detta. Och Svetlana är ju knappast någon tsarromantiker som önskar sig Romanovernas milda styre tillbaka…

• 2 H. | 13 november 2013, 09:50

  Jag har läst ett par av Solzjenitsyns romaner (Ivan Denisovitj, Cancerkliniken, Den första kretsen), men kan inte avgöra om Aleksijevitjs beskrivning av honom är helt rättvis. Trodde han verkligen att lägren kunde göra folk till bättre människor? Hennes jämförelse av Sjalamov och Solzjenitsyn är intressant av ett annat skäl: för att den visar hur hon själv ser på Sovjetunionen.

  Att Solzjenitsyn skulle ha skrivit ett ”slutgiltigt och fullständigt heltäckande verk” är det väl ingen som tror? Inte heller Aleksijevitjs fem intervjuböcker är slutgiltiga eller heltäckande – det är inte det som är vitsen med deras böcker.

• 3 Magnus | 13 november 2013, 11:22

  Han menade utan tvekan att han själv och andra han kände hade förändrats, hade vunnit insikter om människan och om samhället som de knappast hade skaffat sig om de hade stannat kvar utanför fångvärlden, men det innebär förstås inte att han hävdade att lägren som sådana hade en givet renande effekt, att de till sitt väsen skulle innebära katharsis. Det hade varit orimligt – blasfemiskt till och med. Sedan är det ju en gammal rysk uppfattning med rätt djupa rötter att fångenskapen och exilen som tillstånd kan driva fram någon slags omvändelse eller förnyad inre styrka ( t ex Dostojevskij, Irina Ratusjinskaja, tror t o m Brodskij har uttryckt något i den vägen)..När det handlar om fria vs fångar under Stalintiden tillkommer ju också att det var så många miljoner som åkte in, på en del håll var det bokstavligen så att ”nästan alla” kände några som hade varit där – eller som hade försvunnit. Så att valet kunde ibland stå mellan att bli kvar i friheten till priset att man böjde sig och ”levde i lögnen” (det jär är en värld med lika skarpa etiska krav som hos Wajda) eller att själv bli gripen och hamna därborta.

  Litteraturkritiker och andra ’opolitiska personer’ brukar kanske inte uttrycka sig som om ”Gulag-arkipelagen” var det slutgiltiga och i princip heltäckande verket, helt enkelt en lägervärldens motsvarighet till Mitrokhin Archive, men många andra gör det med hög röst. I och för sig är det kanske då faktoider man skapar eftersom Solzjenistyn aldrig reste den sortens anspråk för egen del, men att t ex Anne Applebaum (liksom på sin tid Bernard-Henri Lévy och Stefan Hedlund) ofta vill ge sken av att det mesta hon skriver i grunden vilar på klippan Solzjenitsyn, bekräftas av honom, och därigenom i rakt nedstigande led vilar på miljoner lägerfångar och avrättades röster är faktiskt rätt problematiskt. Där kan det nog vara en markant skillnad mellan när det är *ryska* författare (eller postsovjetiska) som diskuterar de här frågorna, som står i dialog med Solzjenitsyn och hans verk – gentemot när det är västliga skribenter, ofta mer eller mindre tydliga neo-cons, och dessutom ofta yngre.

Kommentera