Varför man ska klaga på Twitter har jag inte förstått. Som så mycket annat är det vad man gör det till. Den 26–27 augusti följde jag med extra noga. Då använde sig Teju Cole av Twitter för att skriva något jag länge hoppats få se: en uppdaterad version av Flauberts Dictionnaire des idées reçues. Flaubert samlade tidstypiska klichéer, de automatiskt upprepade, halvt missförstådda kunskapsbitar som gällde som bildning och vältalighet i 1850-talets Frankrike. Cole återskapade hans torra, lexikaliska ironi med perfekt tonträff. (Uppslagsordet Television: ”Bättre än romaner. Om någon säger ’The Wire’, säg ’Sopranos’ och vice versa.”)

Det, plus att Öppen stad var en av 2011 års mest hyllade amerikanska romaner, gjorde att jag öppnade hans bok med vissa förväntningar. Huvudpersonen Julius är född i Nigeria, liksom Cole. Han lever den ensammes iakttagande liv, vandrar omkring i New York på kvällarna, går på konstmuseum, besöker ibland sin pensionerade professor. Hans tankegångar är fulla av klassisk konst och musik: Mahler, Vermeer, Cézanne. Han är intresserad av människor, men det är ”en nyfikenhet som nästan alltid mynnade ut i besvikelse.”

Två saker gör att boken aldrig riktigt engagerar mig. Den ena är Julius jämna humör. Den andra är att det inte uppstår något i texten utöver det som står där. Den lätt distanserade, ibland lite förlästa prosan får mig ett tag att undra om jag läser en roman av en ung svensk fågelnörd. ”Inte långt innan detta planlösa strövande tog sin början hade jag lagt mig till med vanan att iaktta flyttfåglar från min lägenhet”, säger Julius.

När Julius lämnar sin närmaste krets av universitetsutbildade vänner (själv är han psykiatriker på ett sjukhus) möter han överallt människor som är sårade och irriterade över gamla och nya orättvisor. Under ett besök i Bryssel känner han den ömsesidiga fiendskapen mellan belgare och invandrare. Svarta män kallar honom ”broder”, men ett par av dem rånar honom. Platser och byggnader har historiska rötter som genast leder tillbaka till slaveri och död.

I motsats till de andra personerna i boken verkar allt kunna samexistera konfliktfritt inom Julius – hans västerländska bildning och hans nigerianska uppväxt, Berlinerfilharmonikerna och guden Olodumare. Vi får inte veta hur han har nått fram till denna harmoni eller vad han har betalat för den. Hur kan han vandra genom så mycket ilska och frustration utan att själv bli frustrerad? Han skäms lite ibland, men på ett sympatiskt sätt, ett sätt som visar att han har sinne för nyanser.

I näst sista kapitlet får läsaren – och han själv – lära sig något nytt om honom. En kvinna påminner honom om ett övergrepp han gjorde sig skyldig till som tonåring. Han har glömt det fullständigt; det har inte hon. Hur påverkar det honom? Det förändrar honom inte alls.

(Tidigare publicerad i UNT)