Ni som bor i Stockholm – gå och se den fantastiska lettiska fotografen Inta Ruka på Fotografiska (intaruka.wordpress.com). De senaste åren har jag sett en hel del odrägliga foton av typen ”kuf från glesbygden”. Hennes porträtt är något helt annat. Jag förstår inte hur det kan finnas så mycket närvaro i en bild. Inte medömkan eller exotism utan just total mänsklig närvaro.  Som en rysk roman om en människas slitsamma arbete, svagheter och styrkor i ett enda foto.

_____

Innan jag blev intresserad av foto brukade jag teckna. Ingenting garanterade att handen klarade av att avbilda det som framstod så tydligt för ögat – eller att synsinnet begrep sig på de former som handen skulle återge. Att hålla i en kamera och trycka på utlösaren, däremot, det kopplar direkt in i hjärnans system för snabba belöningar. Kopplingen är så omedelbar som om belöningssystemet var gjort för kameran och har väntat ett par hundratusen år på att någon skulle uppfinna den.

Nu har jag fixerat ett synintryck i en liten bild som är min egen. Kanske är detta ”min” det viktigaste med den. Får bilden mig att minnas bättre eller sämre? Jag tror att frågan är fel ställd. Eller snarare: vi har ställt den så många gånger att vi har kramat ut de få droppar av insikt den kunde ge oss. Vilket inte kan ha varit några särskilt avgörande insikter, eftersom de inte har lett till att vi har förändrat vårt beteende: vi tar bara mer och mer bilder. Det kunde vara dags för nya frågor om vad vi gör med fotografiet och vad fotografiet gör med oss.