Om jag var mediekritiker på heltid skulle det här bli min specialitet: påståenden som låter lugna och insiktsfulla, men som snabbt visar sig vara absurda om man tar dem på allvar. Mårten Schultz artikel om Geir Lippestads bok Det vi kan stå för (DN 16/9; Lippestad var Breiviks advokat) bygger på ett sådant påstående. För säkerhets skull upprepar Schultz det både i början och i slutet. Breivik är ”mördaren med en medieplan”. Och ”vi är alla en del av Breiviks plan” – varje gång vi pratar om honom är det nämligen risk att vi hjälper honom att sprida sina idéer.

Det absurda upptäcker man om man snällt fortsätter att gå i den riktning Schultz pekar ut.

Han resonerar som om Breiviks idéer var ett slags smittsamt virus, som sprids mellan människor utan att någon tankeverksamhet behöver vara inkopplad. Ungefär som homosexualitet antas smitta i Putins Ryssland: genom språket. Kanske är allt detta i sin tur en del av Richard Dawkins stora plan för att sprida idén om memer? (Memer är en mental motsvarighet till ”den själviska genen”: idéfragment som fortplantar sig genom mänskliga värdar.)

Om Breiviks idéer är en farlig smitta är det fullt logiskt att vi inte bör prata om dem. Smittämnen bekämpar man inte med debatt utan med renhet och hygien. Den som tolererar minsta smutspartikel blir själv en smittspridare. Bakom den tanken ligger en mycket speciell människosyn: uppfattningen att vi alla är en sorts högerextremismens Manchurian candidates som bara går och väntar på vår signal. Tror man det blir det rent av farligt att argumentera mot rasism – tänk om någon antirasist råkar säga Ordet!

Konsekvensen blir att det är omöjligt att diskutera Breiviks idéer – vare sig man är hans advokat eller inte – eftersom man måste återge idéerna för att kunna kritisera dem. Vad blir möjligt att säga om högerextremismen i det läget? Man kan säga ”Usch.” ”Fy.” ”Inte titta dit.” Därmed lägger sig idédebatten på en nivå som ett treårigt barn skulle uppfatta som en aning nedlåtande.

(Tidigare publicerad i GP.)