De senaste åren är det någonting med satirens grundvillkor som har förändrats. Jag har haft det på känn – och när jag lyssnade på lördagens diskussioner på Kulturhuset gick det upp för mig vad som har hänt.

Kulturhuset i Stockholm har fått kritik för att Hillersbergs judeteckningar inte finns med på utställningen Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör. Teckningarna kan bläddras fram på bildskärm, påminde curatorn Andreas Berg, men gör man en utställning om en av Sveriges mest kontroversiella konstnärer är det väl rätt konstigt att välja bort ett par av hans mest kända och kontroversiella teckningar? För att visa att man tar kritiken på allvar anordnade man två paneldiskussioner om personen Hillersberg och om läget för satir och politisk konst i vår tid.

Vad är det som har förändrats? Satirens huvudmotståndare brukade vara överheten – staten, borgerskapet, auktoritära och konservativa institutioner. De drog upp gränsen för vad som kunde sägas offentligt, och hotade dem som överträdde denna gräns med straff. Idag kommer kraven på att stoppa anstötlig konst underifrån, från personer som beskrivs som svaga och förtryckta.

Bland paneldeltagarna fanns skådespelaren Andrea Edwards, som fått ta emot dödshot för Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas Scum-manifest. Hoten är inte bara tomma ord: när hon uppträdde i Finland nyligen avlägsnade polisen en knivbeväpnad man ur publiken. Den typiske hataren beskrev hon (kanske en aning fördomsfullt) som en arbetslös, förbittrad, ensam man – det vill säga en av de svagaste i samhället, en förlorare.

På Hillersbergs 70-tal var det ännu enkelt: det motstånd han mötte kom uppifrån. Så länge motståndet kommer uppifrån befinner sig satirikern i en underdogposition som är lätt att utnyttja effektivt: man kan försvara sig hårt och vasst och räkna med publikens sympati. När hoten och gränsdragningarna kommer underifrån befinner sig satiren och konsten i ett helt annat spänningsfält, där det är betydligt svårare att navigera. Hur ska författare och konstnärer svara på denna grumliga blandning av socialt underläge och oberäkneligt våld? Personer som tar sig rätten att utdela dödshot – och vars hot börjar förändra gränserna för det offentliga rummet – kan man fortfarande kalla dem svaga?

Det är mot den här bakgrunden man ska se Kulturhusets beslut att inte visa Hillersbergs kontroversiella judeteckningar. Utställningens curator, Andreas Berg, motiverade sitt beslut med ett ord som gjorde mig förvånad. Teckningarna var ”farliga”, sade han. Det är inget fel med dem i sig, menade han, men de kan bli ”potentiellt farliga” om de ”får spridning” och ”hamnar i nya sammanhang”.

Farliga för vem, frågade jag honom i pausen. Han svarade med att dra paralleller till Vilks rondellhund och de danska muhammedkarikatyrerna. Hillersbergs teckningar skulle kunna spridas på nätet, de kan utlösa våld, personer kan komma till skada.

Är det en curators ansvar att förutse och förebygga vad någon annan – kanske i en annan del av världen – eventuellt kan missbruka en teckning till? Det underliggande resonemanget känns igen från andra debatter. Det innebär att tyngdpunkterna har förskjutits på ett avgörande sätt: om ett verk är satir eller rasism, om det kan visas offentligt eller inte, beror inte längre på verkets innehåll utan på omgivningens reaktion. Blir det ingen bråk är judenäsan okej, men krossar någon ett fönster någonstans var det tydligen fel att visa den. Upphovsmannens avsikt betyder ingenting, men den som blir rasande på ett konstverk har alltid rätt.

Det är svårt att se detta resonemang som någonting annat än en total abdikation. Erfarenhet och konsthistoriska kunskaper har blivit irrelevanta: vad som är rätt eller fel avgörs av om en folkmassa får lust att bränna ner en ambassad. Brinner ambassaden har den som valde att offentliggöra en ”onödig” bild eller text handlat fel. Visar sig detta vara en effektiv strategi för att tysta oönskade budskap är det inte bara islamister som kommer att vilja använda den.

En av paneldeltagarna var tecknaren Love Antell. För Ordfronts yttrandefrihetsnummer gjorde han en en teckning av Tintin som svart, med ihopsydd mun. Redaktionen tyckte att det var ”spot on”, berättade han, men de kunde inte använda bilden, för ”vi vet inte hur den kan tas emot”. Så låter argumentet för att stoppa något idag.

Om det är åskådarnas reaktion som avgör vad som kan tillåtas – det vill säga de mest lättsårade åskådarna, de som snabbast hotar med våld – har man i princip gjort all satir omöjlig. Den slutsatsen var det ingen som drog på Kulturhuset. Åtminstone var det ingen som sade det högt.

*

Är det något mer som har förändrats? Ja, satiren har blivit förbannat tråkig. Jag har periodvis hetsätit tecknad satir, och då duger inget som inte är gammalt: första halvan av 1900-talet måste ha varit satirteckningarnas höjdpunkt. Söker man sig bakåt, från engelsmannen David Lows andravärldskrigsteckningar till den briljanta tyska satirtidskriften Simplicissimus på 1910-talet hittar man en nerv och en grafisk elegans som har gått förlorad. (Simplicissimus var ursprungligen antinationalistisk; efter 1933 drevs den vidare i nazistisk anda, den judiske redaktören Thomas Theodor Heine kastades ut av sina medarbetare. Heine hamnade senare som flykting i Sverige, där han fick hjälp av Albert Engström, som vanligtvis brukar figurera som skurk när antisemitiska teckningar diskuteras).

”Det går inte att göra satir längre”, sade någon av Hillersbergs gamla medarbetare – Leif Katz, Christer Themptander, Karin Frostenson och Carl Johan De Geer – när de samlades på Rönnells antikvariat i Stockholm för att berätta om undergroundtidskriften Puss (21/8). Det har man ju hört förut: våra makthavare och medier är en parodi på sig själva. Dumheterna och orättvisorna uppträder så öppet och skamlöst att de slår ihjäl all satir i förväg, sägs det. Men stämmer det? Vår tid är full av sociala orättvisor och internationella konflikter; en satiriker borde inte sakna material.

Kan man upptäcka någonting om man undersöker den här tråkigheten lite närmare? Kanske. En tydlig skillnad är att satiren i en Simplicissimus från 1912 riktade sig mot alla sociala skikt, från luffare till adelsmän och officerare. Alla slags dialekter, utseenden och maner kunde karikeras, manlig fåfänga lika gärna som kvinnlig. Idag verkar utrymmet ha blivit snävare.

I Kulturhusets andra paneldiskussion, om satirens tillstånd idag, deltog konstnären Makode Linde, Love Antell och Sara Granér (en av få som inte är tråkig). De var helt överens om att satir inte får sparka neråt, bara uppåt. Det är en bra princip, men jag skulle vilja invända att tecknarna i Simplicissimus inte sparkade neråt. Inte heller sparkade de urskillningslöst åt alla håll. De gjorde något som krävde lite mer precision. De angrep den mänskliga dumheten överallt där den visade sig – och dumhet, orättvisor och inskränkthet finns på alla nivåer i samhället. De tog parti för arbetaren gentemot fabriksägaren, och i nästa teckning kunde de rikta sin udd mot arbetaren som supit upp sin lön och lät barnen gå hungriga.

Vad satiren uppnår avgörs av det underförstådda mål den siktar mot. Vad ska den sikta på? Love Antell sade att satirens uppgift är att veta var gränsen går – och sedan överskrida den. Det tror jag inte på. Var det inte just det som Hillersberg gjorde när han valde att angripa Kissinger med en judekarikatyr (”Den lille fredsmäklaren”) istället för att angripa Kissingers politik? Vänsterpartisten Josefin Brink, som också satt i Kulturhusets panel, jämförde det med någon som ska rita Obama, och som undviker allt som kan sägas om hans maktutövning för att istället välja vinkeln ”Hö hö, en neger”.

”Den här författaren har aldrig mött ett adjektiv han inte gillar” är en klassisk sågning. Om Hillersberg tror jag man kan säga något liknande – han har aldrig fått ett infall som varit för dåligt, för klyschigt eller för lågt. Hillersberg är påverkad av 60-talets amerikanska undergroundvåg, men har inte mycket gemensamt med Robert Crumb, undergroundseriernas Bob Dylan. Crumb är en tecknare som är skickligare och märkligare än han kan verka vid första anblicken: han kan rita sina mest groteska fantasier utan att det blir geggigt. Det som räddar honom, tror jag, är en sorts sofistikerad naivitet som är mycket sällsynt. Hillersberg går avsiktligt i motsatt riktning: ju fulare desto bättre.

Den bästa satiren gör något annat. Den kan också överträda gränser, men inte för att det är huvudsaken, utan för att den siktar mot någonting viktigare, bortom våra sociala konventioner. Vilket är satirens avlägsna, hemliga mål? Det är alltid riskabelt att uttala sig om sådant, men jag är här för att ta en risk, och jag tror att satirens outtalade mål är att göra oss intelligentare.

Man kan peka mot det målet även med rejält grova skämt, för det viktiga med humor är inte om den är fin eller ful, utan vad den siktar mot. Den vassaste satiren syftar till att återuppliva en typ av intelligens som alltid riskerar att förtvina inom oss eftersom man kan leva utan att använda den: ett mångskiftande sinne för livets ironier, för tillvarons nyanser, en grundläggande rättskänsla. Först när detta sinne vaknar upp blir det riktigt kul.

Publicerad i UNT 14 sept. 2013