Nätskeptikern Evgeny Morozov angriper fenomenet ”digital solutionism” i sin senaste bok To save everything, click here.  ”Digital solutionism” är uppfattningen att det finns en teknokommersiell lösning på alla problem, en lösning som involverar internet. Jag hittade nyss ett perfekt exempel på digital solutionism: Hapifork, gaffeln som övervakar dina matvanor – för ditt eget bästa, givetvis (se videon här!). Hapifork kan låta som en skämtartikel, men Morozov har allvarligare exempel – och vad får vi för samhälle om en mängd sådana små smarta övervakande prylar kombineras med varandra?

Artikeln publicerades i GP 22 juni.

_____

När Googles styrelseordförande Eric Schmidt talar om ”the future of search” kan det låta så här. ”Jag tror faktiskt att de flesta människor inte vill att Google ska svara på deras frågor”, sade han i en minnesvärd intervju i Wall Street Journal (14/8 2010). ”De vill att Google ska tala om för dem vad de ska göra härnäst.” Han är övertygad om att de kommer att kunna göra det eftersom ”vi vet hyfsat bra vem du är, vad du är intresserad av, vilka dina vänner är”. Vid det laget finns det nog lämpligare ord än ”sök” för att beskriva vad Google sysslar med.

Han sade också att tekniken för individuell anpassning kommer att bli så bra att ”det kommer att bli mycket svårt för folk att konsumera någonting som inte i någon mening har skräddarsytts för dem.” Att Schmidt inte förstår vad det skulle vara för fel med dessa framtidsvisioner visar att han inte är mogen för den makt hans företag jobbar på att skaffa sig.

Det är sådant som får mig att tycka att det är tur att det finns nätskeptiker som Jaron Lanier, Nicholas Carr och Evgeny Morozov (man verkar kunna räkna dem på ena handens fingrar, ungefär som kända ateister). Som recensent av andras naivt tekno-optimistiska böcker kan Morozov vara underhållande elak (han medverkar bland annat i The New Republic och Slate). ”This is a book that should have stayed a tweet”, skrev han om Jeff Jarvis Public parts. Tyvärr kan man säga något liknande om hans egen senaste bok To save everything, click here. Den hade kunnat bli en utmärkt essä. Inte mycket har vunnits på att Morozov har utvidgat sitt resonemang till 358 sidor. To save everyting … har blivit en trögt framvällande bok, som en glaciär av havregrynsgröt. Tålmodiga läsare kommer att uppskatta russinen i gröten.

Måltavlan för hans bok är något han kallar ”digital solutionism”: övertygelsen att det alltid finns en uppkopplad teknokommersiell lösning på varje problem. Är folk för dåliga på att källsortera? Sätt en kamera i deras soptunna och länka den till deras Facebooksida. (Det är inget påhitt: googla BinCam.)

Låter det harmlöst? Morozov visar att de som driver fram ”digital solutionism” har en sak gemensamt, vare sig de är programmerare, affärsmän eller glassigt visionära skribenter. De hatar politik. Dess ineffektivitet gör dem otåliga. De säger sig vilja ge makten tillbaka till vanliga medborgare, men den sammantagna effekten av alla deras små ”förbättringar” kommer att ge oss ett atomiserat samhälle där gemensam, ansvarsfull förvaltning har blivit omöjlig och individen på nytt har blivit maktlös.

Kritiserar man sådana idéer, skriver Morozov, svarar genast en tekno-optimist som Clay Shirky att man är elitist och föraktar folket. Det vill säga: känsloargument som låtsas försvara folket mot en inbillad elit används för att undvika en debatt om vart pengarna och makten tar vägen. Så mycket av nätoptimismen går ut på att få oss att tänka att det inte finns några alternativ. Vi ska för guds skull inte tro att vi kan få en annan värld än den våra blivande herrar föreställer sig. Kevin Kelly har skrivit en bok med den talande titeln What technology wants. De som inte anpassar sig till vad tekniken ”vill” är fobiker, bakåtsträvare och elitister. Det finns naturligtvis bara en sorts teknik, nämligen den som ”vill” utvecklas i den riktning som Kelly har beskrivit.

Nätoptimisterna är barnsligt förtjusta i data – ju mer data desto bättre! De skulle behöva läsa Malcolm Gladwells artikelsamling What the dog saw med dess många exempel på att mer data inte ger bättre beslut. Tvärtom, inom allt från cancerdiagnostik till finansvärlden gör ett överflöd av data det svårare att träffa rätt. Till sist kommer vi till den punkt där vi inte behöver mer data utan bättre omdöme.

Nätoptimisterna kan inte ens sin egen teknikhistoria, noterar Morozov. På 1800-talet skrev deras föregångare att telegrafen skulle binda ihop världen och lösa alla konflikter – konflikter är ju inget annat än kommunikationssvårigheter. Motsättningarna i Mellanöstern beror på bristande ”connectedness”, har Facebooks Mark Zuckerberg förklarat.

Platon hade för övrigt inte låtit någon komma undan med att säga ”mer effektivt”. Han hade frågat ”effektivt för vilket syfte?”. Inget är effektivt i sig, bara för ett visst mål. Vad är solutionismens mål? Har den något överhuvudtaget? Om inte riskerar den att bli kidnappad av någon som har en stark, tydlig målsättning: kommersialismen med dess jakt på vinst.

Mot ”the digital solutionists” enorma självförtroende (snart kommer maskinöversättning att eliminera alla språkproblem!) hittar Morozov inte några starkare argument än att okunskap, glömska och till och med lite inautenticitet också har sin plats i livet. Han hade behövt några bra skräckexempel på vad som kan hända när de två tendenser han beskriver – den nördiga, ingenjörsmässiga förbättringsivern och den krassa kommersialismen – förenar sig med varandra.

Eller också hade han behövt bli mer filosofisk och gå till botten med den föreställning om perfektion som ligger bakom ”digital solutionism”. En ingenjör kanske kan optimera en process, men en människa kan aldrig bli perfekt. Å ena sidan är hon ofullkomlig hur hon än vänder sig, å andra sidan är hon dömd till ansvar. Vilka slutsatser bör vi dra utifrån de premisserna – och vilket slags etik bör vi utveckla? Det kan varken programmeraren eller affärsmannen svara på. De jagar alltid vidare mot nästa stora grej – konsekvenserna av den teknologi de frambringar är det upp till oss andra att komma till rätta med, liksom det är upp till oss att täcka förlusterna för bankernas spekulationer.

_____

Evgeny Morozov

To save everything, click here

Public Affairs