En debatt om Myrdalsällskapets Leninpris har pågått i Göteborgs-Posten. Jan Myrdal försvarade priset den 18 april. Övriga deltagare i debatten har varit Bo Rothstein och Stefan Lindgren. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i och skrev en kommentar (publicerad 22 april). Eftersom den inte ligger på nätet hos GP har jag lagt upp den här, i en något längre version.

_____

Jan Myrdal brukar skryta med sin bildning. I sitt svar till Bo Rothstein (GP 18/4) berömmer han också sin förmåga till ”insikt och medvetna val i en ständigt komplex verklighet”. Ändå har han inte lyckats hitta en enda person i hela den långa traditionen av vänsterintellektuella som han vill döpa sitt pris efter, utan väljer att uppkalla det efter Lenin, en diktator som gjorde sitt bästa för att förtrycka den sorts människor som Myrdalsällskapet vill ge priset till.

På Sällskapets hemsida står det att ”Sverige har en stor, folklig och upprorisk kulturtradition, som under 1900-talet förvaltats och förts vidare av främst arbetarrörelsen”. Leninpriset ska gå till en författare eller konstnär som ”fortsätter att envist och olydigt arbeta vidare i denna mot överheten riktade tradition”.

För att illustrera vad Lenin tyckte om författare och konstnärer som var olydiga mot överheten behöver man inte räkna upp alla människor han lät döda. Det kan räcka med att berätta historien om filosofskeppen.

1922 fyllde Sovjetstaten två skepp med filosofer, akademiker och intellektuella och utvisade dem till Tyskland (det enda land som ville ta emot dem) tillsammans med deras familjer. Om de återvände väntade dödsstraff.

Initiativet kom från Lenin själv. ”… flera hundra sådana herrar måste skickas utomlands utan pardon”, skrev han till Stalin. ”Vi ska städa upp i Ryssland en gång för alla.” Intellektuella var han inte särskilt förtjust i. När Gorkij 1919 protesterade mot att ett antal vetenskapsmän häktats svarade Lenin med en ilsken kommentar om ”de så kallade intellektuella, kapitalets lakejer, som ser sig som nationens hjärna. De är inte någon hjärna utan skit.”

De som utvisades hörde till landets ledande akademiker – ekonomer, matematiker, ingenjörer – människor som inget hellre ville än att hjälpa till att bygga upp ett rättvisare samhälle, och som i vissa fall hade erfarenhet av tsarens fängelser. Med dem försvann inte bara en kunskap som man lika gärna kunde hämta ur böcker, utan en del av landets intellektuella atmosfär – vilket naturligtvis var meningen.

Ändå var Lenin inte nöjd. ”Vi lyckas alltid få skitexperter”, klagade han i ett brev till Stalin, missnöjd med att budgetarbetet gick trögt: ”lär de där arslena att ge seriösa svar och lämna fullständigt korrekta siffror”. (Citaten har hämtats ur Lesley Chamberlains The philosophy steamer och Richard Pipes The unknown Lenin.)

Myrdalsällskapets Leninpris är en nostalgisk blinkning till det kultur- och vetenskapspris med samma namn som delades ut i Sovjet.* Vet man det allra minsta om kulturens och vetenskapens villkor i Sovjet förstår man att det inte är särskilt ärofullt att ta emot ett sådant pris – eller att sitta i juryn för det. Kommer någon och vill belöna en med ett Leninpris för ens olydighet och upproriskhet har man ett utmärkt tillfälle att visa hur olydig man egentligen är. En verkligt olydig och upprorisk person skulle vägra ta emot det och istället tala om för Myrdalsällskapet exakt vad de borde göra med sitt pris.

Det finns bara en person i Sverige som förtjänar ett Leninpris och det är Jan Myrdal. Jag föreslår att han ger det till sig själv, varje år. Då får han ännu ett tillfälle att berömma sig själv, något han uppenbarligen inte tröttnar på.

_____________

* Tillägg: det fanns två Leninpris i Sovjet. Ett kultur- och vetenskapspris och ett fredspris.