En av Kinas mest kända dissidenter, Liao Yiwu, besökte Stockholm förra veckan. Jag intervjuade honom för GP. Eftersom intervjun inte finns på nätet hos dem har jag lagt upp den här.

_____

Det finns en fras som hela tiden återkommer när folk talar om Kina. Man kan höra den när folk berättar om dagens hyperkommersiella kinesiska samhälle likaväl som när de beskriver Maos diktatur. Frasen är: ”i Kina är ett människoliv ingenting värt”. En av personerna i Liao Yiwus intervjubok The corpse walker (2008) säger det – och på sitt sätt handlar var och en av de 27 intervjuerna i boken om vad det innebär att leva i ett sådant land.

Jag träffar Liao Yiwu några timmar innan han ska framträda på Kulturhuset i Stockholm, inbjuden av Svenska PEN och Lindskog förlag.

– Vad skulle krävas för att förändra den inställningen till människoliv?

– Jag ser det som min uppgift att skriva ner folks berättelser för att rädda dem undan glömskan, svarar Yiwu genom tolken Sheng Sun. I diktaturens Kina är ingen värd någonting. Det var mitt ansvar att se till att åtminstone några livshistorier inte gick förlorade. Om jag gör det kommer fler att göra samma sak, och det kommer att bidra till en förändring.

– Hur fick du alla dessa människor att öppna sig och lita på dig?

– En av personerna jag ville intervjua var begravningsentreprenör. Han var mycket kall, en person som folk påstod att det var omöjligt att komma nära, men jag märkte att han hade en svaghet. Han tyckte om att dricka. Jag bjöd honom på mer och mer, och efter ett tag gled jag ner under bordet – jag var inte särskilt bra på att dricka då. Medan jag låg där fortsatte han att mumla för sig själv eftersom han trodde att ingen lyssnade, men jag lade allting på minnet. Efter ett par sådana dryckessessioner hade jag hans story. Och jag blev mycket bra på att dricka.

Under ”Det stora språnget framåt” krävde en uppretad folkmassa att begravningsentreprenören skulle producera järnmalm i krematorieugnen – ett av de många grymma, groteska och otroliga livsöden som Yiwu skildrar i The corpse walker. Jag hinner nästan läsa ut den innan jag inseratt många av de personer Yiwu träffar är i 70- eller 80-årsåldern. Det gör att intervjusamlingen växer till en bok om Kinas 1900-talshistoria – en annan historia än den officiella. Yiwus intervjupersoner kan berätta hur de stora händelser som format Kina såg ut från marknivå: kollektiviseringen av landsbygden, när bönderna inte tilläts laga mat i egna kök, och ”Det stora språnget framåt”, som slutade i en katastrof. Enligt historikern Frank Dikötter kan upp till 45 miljoner människor ha dött i svält och politiska utrensningar under åren 1958–62.

Hur det är att befinna sig på samhällets botten har Yiwu egna erfarenheter av. Hans viktigaste läromästare, har han skrivit, har varit hungern, fängelset och erfarenheten att leva som hemlös, illegal i sitt eget land. Han anade att massakern på Himmelska fridens torg 1989 skulle sluta i en massaker och skrev en rasande, förtvivlad dikt, vars rader blev verklighet. Dikten ”Massaker” spreds på kassettband. Regimen hittade honom och han dömdes till fyra års fängelse, där han bland annat tillbringade tjugotre dagar bakbunden i isoleringscell för att ha deltagit i en ”begravningsfest” för en dödsdömd cellkamrat. När han kom ut från fängelset hade hans vänner övergett honom och han försörjde sig genom att spela flöjt på barer.

– Jag brukade spela mycket sent, efter att de flesta människor lämnat barerna. Kvar fanns bara sådana personer som förlorat sin kärlek eller inte mådde bra. Jag gick fram och erbjöd mig att spela för dem och de vägrade. Då spelade jag den första melodin gratis och när jag skulle gå hade de blivit besatta av mitt spel. De ville inte låta mig gå. De släpade mig tillbaka och krävde att jag skulle spela mer. Och sedan betalade de tre gånger, fyra gånger, till och med tio gånger så mycket för att jag skulle spela. Sådana kvällar tjänade jag mycket mer än vanligt.

– Så det var inte bara av godhet du spelade för de ensamma och olyckliga?

– Jag måste ju överleva. Jag kan spela för dig om du betalar.

Efter  författarbesöket på Kulturhuset gjorde Liao Yiwu en uppläsning på Sergels torg till minne av dödsoffren från Himmelska fridens torg.

Fängelsetiden beskriver han i För en sång och hundra sånger, som just utkommit i svensk översättning.

– Under den arabiska våren sade folk: det viktigaste ögonblicket var när vi slutade vara rädda för systemet. Då kunde vad som helst hända. När slutade du vara rädd?

– När jag skrev För en sång och hundra sånger var min största rädsla att allt jag hade gått igenom, alla lidanden inte skulle resultera i någonting, att jag skulle bli bortglömd, att jag inte skulle kunna skriva ner någonting för att förbättra saker. Manuskriptet beslagtogs två gånger av polisen. När jag skrev ner det för tredje gången hade jag sparat många säkerhetskopior. Plötsligt försvann rädslan, och jag förstod att jag skulle kunna förändra någonting. Jag tror att rädslan att bli bortglömd är gemensam för alla människor – det är det som motiverar mig att göra mina intervjuer.

– Vilket slags samhälle skulle du vilja att Kina utvecklades till?

– Det bästa vore om Kina delades upp i ett antal separata stater. Då skulle Kina inte ge sitt eget folk eller resten av världen så stora problem. Och om folk hade rösträtt skulle de inte ha valt så fula ledare som Kina har haft och fortfarande har.

– Tror du att en sådan delning kan ske fredligt?

– Ja, som en fredlig skilsmässa. Utvecklingen mot allt större statsbildningar har varit en ständig källa till orättvisor, men om en stor stat klyvs i flera små borde det betyda ett slut på konflikterna. Under större delen av sin historia har Kina inte varit enat, och det har ofta varit de bästa perioderna.

Yiwu lämnade Kina 2011 och bor nu i Berlin.

– Är du orolig för att du med tiden kommer att tappa kontakten med de ämnen du vill skriva om?

– Under den nuvarande regimen kommer fler och fler människor att emigrera. Jag kommer alltid att kunna träffa folk som lyckats fly från Kina. För min del är det bra, men för Kinas del är det inte det, så jag hoppas att folk en dag slutar emigrera. Då kommer jag kanske att sluta skriva.

_____________

Liao Yiwu är mycket kritisk till att Svenska Akademien har gett Nobelpriset till Mo Yan, det statliga författarförbundets vice ordförande som (enligt Liao Yiwu) förnekar att det sitter några författare i kinesiska fängelser. Se hans artikel Att skriva utan att vittna är skamligt (DN 6 dec. 2012).

Under våren kommer två böcker av Liao Yiwu i svensk översättning. För en sång och hundra sånger handlar om hans fyra år i kinesiska fängelser. Gud är röd är en intervjusamling där kinesiska kristna berättar om det förtryck regimen har utsatt dem för.