Bland alla tidskrifter inne på Eymundsson, den största bokhandeln i Reykjavík, är det en som formligen hoppar upp ur hyllan. Senaste numret av The Economist innehåller en fjortonsidig lovsång till den nordiska modellen. Efter de senaste årens finanskriser är den tydligen inne igen. ”Why the world should look at the Nordic countries” står det på förstasidan, under en stor bild av en skäggig kille som placerat en vikingahjälm på sitt nyduschade, ännu fuktiga hår.

Ledaren förklarar att ”politiker både till höger och vänster skulle kunna lära av de skandinaviska länderna”. De nordiska länderna har rett upp sina statsfinanser utan att det lett till ”Amerikas extrema ojämlikhet”. Det är nästan ingen ände på berömmet. Skandinaverna är kreativa, pragmatiska, prestigelösa och hederliga – och sjukvården sägs vara gratis i Sverige. Att hitta det här numret just på Island, som snabbt återhämtat sig efter den ekonomiska kollapsen, känns som en fingervisning. Jag köper det för att få veta vad de har att säga om Island. Ingenting alls, visar det sig. Grönland och till och med Spetsbergen finns med på deras karta över Skandinavien, men inte Island.

– Vi följde inte den traditionella ortodoxa läran som dominerat i västvärlden de senaste trettio åren. Vi införde valutarestriktioner, vi lät bankerna gå omkull, vi gav stöd åt de fattiga, vi har inte infört några åtstramningar i den omfattning man kan se i Europa och resultatet, fyra år senare, är att Island återhämtat sig och går framåt, sade presidenten Ólafur Ragnar Grímsson i ett uppmärksammat TV-klipp från det ekonomiska toppmötet i Davos i januari. Den lärdomen vill The Economist kanske inte att ”politiker både till höger och vänster” ska lägga på minnet. Eller deras väljare.

Under förhandlingarna 2009 föreslog Internationella valutafonden IMF att Nationalmuseet, konstmuseet Listasafn och Nationalteatern i Reykjavík skulle stängas i tre år för att spara pengar, berättade kulturministern Katrín Jakobsdóttir för nyhetssajten Vísir (6/2 2012; läs mer om det i den utmärkta Islandsbloggen). Nationalteaterns betydelse för islänningarna framgår av att de hade 100 000 besökare 2010 – i ett land med 320 000 invånare. Den isländska regeringen vägrade blankt enligt Jakobsdóttir; enligt IMF har något sådant förslag aldrig lagts fram.

Precis i det rätta psykologiska ögonblicket efter kraschen kom en betydelsefull rapport om kulturlivets och de kreativa näringarnas betydelse för den isländska ekonomin, berättar Dorothée Kirch, chef för Icelandic Art Center, för mig. Rapporten, ett samarbete mellan flera ministerier och kulturorganisationer, samlade ihop allt från dataspel till litteratur och design och visade svart på vitt hur mycket detta betydde för BNP, turism, skatteintäkter och arbetstillfällen. Resultatet kom som en överraskning för alla – inte minst kulturutövarna själva, säger Kirch.

Andra länder har kommit till liknande resultat – i den engelska utgåvan av rapporten, Towards creative Iceland, kan man läsa att den brittiska kreativa industrin utgör en lika stor del av ekonomin som den finansiella tjänstesektorn – men har kanske inte dragit samma slutsats som islänningarna. Istället för att skära ner gjorde de tvärtom, säger Kirch. Som en följd av rapporten dubblades hennes budget för 2011.

Två år senare syns det att Island har klarat sig ur krisen utan att offra sitt kulturliv. Arbetslösheten är nere i 4,6 % – en siffra som politiker i de flesta europeiska länder skulle döda kattungar för. Man håller också på att betala tillbaka de pengar som holländska och brittiska sparare förlorade i Icesave-kraschen, men i en takt man själv bestämmer. Reykjavík är fullt av museer och gallerier. I det nybyggda konserthuset Harpa pågår en internationell festival för nyskriven konstmusik samtidigt med uppladdningen inför melodifestivalen; det är en lustig upplevelse att gå från den ena salen till den andra. Men det konstverk som berör mig starkast hittar jag inte på något galleri utan på en ödetomt. På en fönsterlös husvägg ovanför en rad soptunnor sitter ett Island gjort av skärvor från sönderslagna speglar. Jag går förbi det första kvällen i Reykjavík och i det ögonblicket säger det mig allt.

Har islänningarna lärt sig något av krisen? Det är kanske en ohyfsad fråga. En nation är inte en person, och kan inte lära av sina misstag på samma sätt som en individ. Ingen av dem jag frågar – däribland författaren Jón Kalman Stefánsson – tar dock illa upp. Alla svarar nej.

Framför Alltinget i Reykjavík ligger ett stenblock som spräckts med en svart kil, ett monument som hyllar den civila olydnaden. Det är inte alla parlament som har en sådan påminnelse utanför fönstret; blocket placerades där av den spanske konstnären Santiago Sierra 2012. Islänningarna är dock inte olydigare än att de är på väg att rösta tillbaka samma parti som satt vid makten när bankbubblan blåstes upp. Det borgerliga Självständighetspartiet förlorade nyvalet efter kraschen, men leder nu opinionsundersökningarna inför valet i april.

Det är inte svårt att få islänningar att berätta om sig själva, men de påståenden jag får höra går inte ihop. På förmiddagen får jag höra att islänningarna alltid har respekterat författare och poeter högre än något annat, på eftermiddagen att islänningar är totala materialister som inte tänker på något annat än att skaffa en större stadsjeep. En person förklarar att det viktigaste för islänningarna är att vara självständiga och oberoende, en annan förklarar lika övertygande att islänningarna är alldeles för lättpåverkade av utländska trender.

Jag bestämmer mig för att tills vidare tro att samtliga påståenden är sanna. Motsägelser behöver inte utesluta varandra, och som tillfällig besökare är det inte alltid lätt att få grepp om ett främmande land. Det märker jag inte minst när jag läser The Economist. Om Sverige har en av deras anonyma medarbetare skrivit att ”the streets of Stockholm are awash with the blood of sacred cows.” Det låter inte riktigt som det Stockholm jag känner till. Men vad vet jag – kanske har det hänt spännande saker medan jag varit borta.

(Tidigare publicerad i Göteborgs-Posten)