(Publicerad i GP 6 jan. 2013; inte tillgänglig på nätet, därför har jag lagt upp texten här.)
Transhumanism är föreställningen att bioteknik och informationsteknologi ska smälta samman och förbättra människans kropp. Mer intelligens. Cancerätande nanorobotar i blodkärlen. Ökad livslängd, kanske evigt liv. Helt enkelt allt vi kan önska oss – efter att vi förlorat förmågan att önska något annat än det som den teknokommersiella utvecklingen påstår sig kunna ge oss. Kommer vi fortfarande att vara mänskliga om vi gör allt detta med oss själva? Transhumanisten svarar: ”Nej! Och ju förr desto bättre! Vi ska utvecklas bortom det mänskliga.”
Transhumanism och posthumanism handlar om att vi på förhand ska lära oss att acceptera en hypotetisk teknologi vars huvudsakliga funktion är att utgöra ett retroaktivt tvång. En teknik som är till för att vi efteråt ska kunna säga: ”Nu är den här tekniken ett faktum vare sig vi gillar den eller inte. Vi har gjort oss beroende av den, så det är bara att anpassa sig.” Det är den bittra lilla triumf som transhumanismen har att erbjuda, och dess företrädare har redan tagit ut den i förväg. Vi ska investera så mycket tid och så mycket olyckliga fantasier i den här biotekniska föreställningen om framtiden att vi inte har några alternativ kvar – så att vi blir tvungna att förverkliga den. Vi är inte där än, men vi ska uppfostras att känna att det är för sent att sätta kurs mot några andra framtider.
I fjol ägnade den läckra, norska kulturtidskriften Vagant ett temablock åt transhumanismen (nr 1/2012). Tyvärr var transhumanistnumret tunnare än det såg ut. Jag hade velat se skribenter som refererade mindre och tänkte mer. Det hade räckt med en enda Platon för att sticka hål på den transhumanistiska bubblan. Någon som ställde den givna motfrågan: ”Ni säger att ni vill göra människan bättre. Vad menar ni med ’bättre’? Bättre för vilket syfte?” Efter ett par sådana frågor, som skalar av lager på lager av ogenomtänkta föreställningar, kommer transhumanisternas ”bättre” att visa sig vara fullständigt ihåligt. Vill du göra en transhumanist förtvivlad ska du, efter varje framtida förbättring han räknar upp, svara med sokratisk motfråga. ”Vi kommer att kunna leva i 150 år – minst!” ”Ja, men varför är det viktigt?” Snart skulle ni båda upptäcka att transhumanismen inte har något annat än acceleration att erbjuda. En acceleration som snabbt blir ett desperat självändamål – för att överrösta den hotande insikten att accelerationen aldrig når fram till något måste tempot skruvas upp fortare och fortare.
Bakom visionerna om den hyperavancerade teknologin ligger en handfull simpla värderingar. Det syns inte minst hos Ray Kurzweil, en av de framtidsvisionärer som gått längst i den här riktningen (läs mer på kurzweilai.net). Han hoppas på något som kallas ”the singularity” – en teknologisk big bang som väntas inträffa när den accelererande artificiella intelligensen tar ett språng bortom allt en människa kan föreställa sig. En spännande tanke, men vad menar han med intelligens? Den som läser hans bok The singularity is near (2005) kommer att märka att hans föreställning om intelligens mest av allt påminner om en sjuårig bilpojkes föreställning om hästkrafter: en miljard hästkrafter måste vara bättre än 250. Allt Kurzweil önskar sig är mer – därför tänker han smått.
Folk som säljer den här sortens framtidsvisioner är påfallande förtjusta i biologiska metaforer. Transhumanism, artificiell intelligens och ”the singularity” beskrivs som en fortsättning på livets explosion från encelliga organismer till människan. De biologiska metaforerna får deras framtidsvision att verka naturlig och ofrånkomlig. Underförstått: tackar man nej till deras framtid är man lika dum som om en bakterie för tre miljarder år sedan hade tackat nej till evolutionen. Underförstått är också att evolutionen på något sätt skulle ha stannat av efter att ha lett fram till oss – för att den ska komma vidare till nästa nivå behöver den en rejäl teknologisk spark i baken. Tror man det har man missförstått evolutionen.
”Posthumanism är existentialism” lyder en av rubrikerna i Vagant. Jämfört med de framtider vi skulle kunna föreställa oss är posthumanismen en runkfantasi. Eller för att säga det med något fler ord: transhumanismen är en fantasi om makt. I lika hög grad är den en fantasi om vår totala underkastelse under tekniken. Där ligger den dubbla lockelse som gör den så tilltalande – för människan lockas lika starkt av underkastelse som av makt. Vi vill så gärna tro att ”Utvecklingen” är en makt vi är tvungna att underkasta oss, på samma sätt som en stenåldersbonde var slav under vädret, men det finns ingen annan utveckling än den vi själva gör. Det som kallas utveckling är en väv av mänskliga beslut – ekonomiska, filosofiska, vardagliga och vetenskapliga. Därför är utvecklingen vårt ansvar. De egenskaper vi borde öva upp inför framtiden är inte underkastelse och acceptans utan omdöme och ansvarskänsla.
Den teknologiska utopi som transhumanisterna drömmer om förutsätter vilja. Jag vill ha något som teknologin lovar ge mig, en ny kropp till exempel, och antas bli lycklig om jag får det, men om deras teknologi blir verklig kommer den att omintetgöra viljan. Vår vilja och våra begär är bara meningsfulla eller tänkbara under våra nuvarande villkor – det vill säga så länge vi inte har total makt.
Jag kommer ihåg en sovjetisk tecknad film som gick på TV när jag var liten. Barnen i filmen upptäckte att det fanns en halvhemlig affär, full av tekniskt förbättrade prylar som bara kunde existera i fantasin. Pojken som inte kunde spela fotboll smög dit, köpte en förbättrad, självspelande boll för en krona, och sedan gjorde han alltid flest mål, utan att behöva träna. Filmen slutade förstås med en moralisk pekpinne om att det han gjorde var fusk och fusk är fult, men för ett barn var det en oemotståndlig affär. Inte minst för ett misslyckat barn. Våra visioner om internet och framtida teknik verkar inte ha avlägsnat sig särskilt långt från den där affären. Den största skillnaden är att vi inte längre fantiserar om att allt vi önskar oss ska kosta en krona – det ska vara gratis.
Den teknologiska makt som transhumanisterna önskar sig kommer att ha samma effekt på vårt liv som den där radiostyrda bollen hade på spelet fotboll – den kommer att förinta all mening. Det kan man naturligtvis se fram emot. Att vilja vara något annat än människa – något mycket större eller mycket mindre – är en urgammal önskan. Men om man tycker att den meningsförintande framtid som tekniken är på väg mot skulle vara en katastrof kan man inte stoppa någon från att utveckla den sortens teknologi genom att förbjuda den. Människan har aldrig låtit sig hindras av sina egna förbud. Man ställs inför en svårare uppgift: man måste få människor att tappa intresset för transhumanismen.
Hur ska det gå till? Vill vi hitta något som lockar oss mer än transhumanismen måste vi släppa tanken att utvecklingen är ett smalt streck längs vilket vi bara kan röra oss i två riktningar, framåt eller bakåt.
Från den punkt där vi befinner oss nu strålar ett oöverskådligt antal möjliga framtider ut i kompassrosens alla riktningar. ”Framåt” är inte en riktning, framåt är 360 grader. Föreställningarna om transhumanism och artificiell intelligens vill framstå som den enda vägen framåt – vilka framtider som väntar i de andra 359 riktningarna har vi inte ens börjat föreställa oss.
_____
Tillägg
Jag har använt begreppet ”posthumanism” slarvigt – det är inte ungefär samma sak som transhumanism, men begreppen är oklart avgränsade och används på olika sätt av olika aktörer. Transhumanism sägs vara en (teknikfixerad) form av posthumanism, och transhumanisterna kan själva använda termen ”posthuman” för att beskriva det nästa steg i människans utveckling som de hoppas uppnå. Men det finns också en rörelse som kallar sig posthumanistisk och som är kritisk mot transhumanismens antropocentriska perspektiv – i deras framtidsvision tillmäts djur och framtida artificiellt intelligenta maskiner samma värde som människan.
Kirsti Scott gör ett försök att reda ut begreppen i artikeln Transhumanism vs /and posthumanism.
14 kommentarer
1 Sofia Å | 8 januari 2013, 20:20
hm… har jag fattat fel, eller skriver du om posthumanism och transhumanism i samma vända? Transhumanism är ju snarare en förlängning av humanismens föreställning om supermänniskan, och alltså något posthumanism kritiserar (enligt exempelvis Cary Wolfe, What is Posthumanism?). Men jag kan ju som sagt ha missuppfattat. Håller med dig för övrigt.
2 H. | 9 januari 2013, 09:38
Tack – du har fått mig att förstå att jag använt ordet ”posthumanism” slarvigt. Jag har läst vidare och gett artikeln ett tillägg.
Att humanism skulle vara samma sak som en föreställning om supermänniskan kan jag däremot inte alls hålla med om. Övermänniskofantasier är djupt antihumanistiska.
3 Gunnar | 9 januari 2013, 22:47
Skulle gärna vilja lägga ett ord för tramshumanismen också… Dom som varken är under- eller övermänniskor utan bara sitter och gafflar på grogghyllan…
4 Gabrielle Björnstrand | 10 januari 2013, 00:42
Jag vet inte jag – kan inte runkfantasier vara bättre än så? Att använda det som skällsord kan framstå som lite – eh – puritanskt ; ) Men vad vet jag.
(Artikeln var hur bra som helst).
5 Frans | 26 februari 2013, 17:00
Det här var ju ett ganska trist resonemang. Att leva längre kanske inte är det ultimata målet, vi har i mitt tycke viktigare saker att jobba för (som så enkelt att leva mer och jobba mindre), men varför inte?
Och även om samhället i stort utvecklas i en transhumanistisk riktning (kanske androider som lever för evigt), så finns det säkert rum för den del av samhället som vill leva utan den tekniken också, den del av samhället som tar till vara på det liv dom har för att det en dag tar slut.
6 Tobias Malm | 26 februari 2013, 20:18
”Ni säger att ni vill göra människan bättre. Vad menar ni med ’bättre’? Bättre för vilket syfte?”
Svar: att maximera livskvaliteten för en så stor mängd medvetna varelser som möjligt.
”Vi kommer att kunna leva i 150 år – minst!” ”Ja, men varför är det viktigt?”
Svar: av samma anledning som det är bättre att leva i femtio år istället för bara trettio; det blir mer tid till meningsfulla saker. Som till exempel skapandet av konst, utforskandet av universum och relationer.
Är det dessa svar du anser är ihåliga, eller har du helt enkelt inte ställt dessa frågor till någon transhumanist? Du kanske bara har gjort det i dina runkfantasier, där du vinner alla argumentationer. ;)
7 H. | 26 februari 2013, 21:46
Du har inte tänkt igenom skillnaden mellan kvantitet och kvalitet, låter det som.
8 M. Samuel | 26 februari 2013, 22:56
Utesluter det ena det andra? Är inte kvalitet eftersträvansvärt även i större kvantiteter? D.v.s. om jag lever ett lyckligt liv, är det inte eftersträvansvärt att fortsätta med det?
9 Tobias Malm | 27 februari 2013, 00:40
M. Samuel skriver egentligen allt jag vill säga. Ingen transhumanist vill leva i 150 år som en senil skröplig gammal gumma/gubbe. Tanken är att med teknologins hjälp leva längre i gott skick. Det finns relevant och bra kritik (som jag dock tror har ännu bättre svar) till detta, men det du skrev kommer inte ens i närheten av det. Du bygger bara upp en enorm halmgubbe av transhumanister.
10 Martin Larsson | 27 februari 2013, 15:17
1. Är det så kontroversiellt att inte vilja dö, att slippa få olika sjukdomar, och att slippa bli nedbruten med åldern? Detta är ju sådant som folk undviker hela dagarna utan att någon tycker att det är konstigt (de hoppar undan bussar som håller på att köra över dem; de äter mediciner; de tränar). Är du oenig i dessa slutgiltiga mål, eller menar du bara att det finns bättre sätt att uppnå dem än transhumanism? (Religion är till exempel ett alternativ om man tror på Gud då ju han kan lova med evigt liv i himlen.)
2. ”Underförstått är också att evolutionen på något sätt skulle ha stannat av efter att ha lett fram till oss – för att den ska komma vidare till nästa nivå behöver den en rejäl teknologisk spark i baken. Tror man det har man missförstått evolutionen.”
Ja, jag håller med. Evolutionen fortsätter ständigt oavsett vad. Det handlar väl dock om att ta utvecklingen i våra egna händer snarare än att låta utvecklingen fortgå som den alltid har gjort, något som till exempel har lett fram till att vi åldras och dör, och att det finns våldtäktsmän och rasister? Så som evolutionen har tickat på fram tills nu så har ju våran finala lycka aldrig varit det viktiga, snarare våran spridning av DNA. Detta vill en transhumanist ändra på. Åter igen, är det så kontroversiellt?
3. ”Vår vilja och våra begär är bara meningsfulla eller tänkbara under våra nuvarande villkor – det vill säga så länge vi inte har total makt.”
Är du säker på att detta stämmer överens med verkligheten? Att vara lycklig är ett biologiskt tillstånd då det är något som dikteras av vilket tillstånd hjärnan är i. Med hjälp av framtida tekniker så kan vi (a) påverka hjärnan direkt så att den alltid befinner sig i det önskade tillståndet eller (b) bestämma vilka input en människa ska få så att hon blir så lycklig som möjligt (om nu det är så hemskt att leva i en transhumanistisk framtid så kan vi till exempel få personer att tro att hon lever på stenåldern genom att sända in rätt intryck till hjärnan, men plocka bort allt det dåliga med stenåldern, typ att bli lite mindre uppäten av rovdjur och slippa dö vid förlossningar). Varför skulle detta vara dåligt?
11 Gunnar | 28 februari 2013, 13:55
Följande vill jag kommentera:
”Med hjälp av framtida tekniker så kan vi (a) påverka hjärnan direkt så att den alltid befinner sig i det önskade tillståndet eller (b) bestämma vilka input en människa ska få så att hon blir så lycklig som möjligt”
Det första felet med dessa två påståenden är att de förutsätter att hjärnan är ekvivalent med en sk. tillståndsmaskin. Neurovetenskapen visar att fallet nog inte är så, alls, dessvärre. För att förenkla: Det finns inte en mängd X av möjliga DISKRETA tillstånd hos en mänska, som det ex. gör i en dators centralenhet.
Input, talas det också om. Input i fallet mänskan är också mer komplext än vad som ovan antyds. Alla ”högre kognitiva funktioner” (hur det nu fungerar) och i princip kroppens alla celler (inte riktigt alla, men nästan, och inte bara hjärnans, mind you) är ju uppkopplade i något slags super-nätverk (ej ekv. med ett datornät) som dessutom arbetar på olika slags ”flytande nivåer” (i brist på bättre) vad det verkar.
Vad som gör en mänska lycklig är fö. också en obesvarad fråga, speciellt över tid. Mänskan är dynamisk på ett helt annat sätt än en maskin (som ju enkelt kan försättas i ett tillstånd där den sedan befinner sig för evigt.) Att vara lycklig kräver förmodligen ett föränderligt ”varande” som följer mönster vi inte känner till, och inte kan beskriva med ett annat språk än det vi kommer att upptäcka det på.
Att ”koppla” in sig på hjärnan och skicka ”rätt” signaler är en enkel tanke, men i praktiken är det med dagens kunskap ogörbart, och möjligen aldrig görbart.
Kanske är det enda möjligheten till att nå ovansteånde vision att bygga exakta replikor av en (till synes lycklig) mänska som i sin tur interagerar med en (exakt) replika av den fysiska verklighet (som bidrog till att göra just denna individ lycklig)… Inte mycket vunnit då.
Ett grundläggande fel generellt är att överutnyttja liknelsen mellan maskin (processor, minne, etc.)-människa, för den metaforen haltar rejält.
12 Gabrielle Björnstrand | 28 februari 2013, 20:57
För att parafrasera en vitsig människa i samma by: Kan man inte printa ut de lyckliga på skrivaren; varför ska de behöva ligga med varann också?
13 H. | 28 februari 2013, 21:06
Jag hänvisar till en artikel jag skrivit tidigare: Kurzweil tänker smått.
14 Gabrielle Björnstrand | 1 mars 2013, 22:07
Stort tack för den artikeln Håkan, den hade jag missat. Förstorade min hjärna med 100 hk.
Kommentera